Tillbaka

I coronatider - erfarenheter från Island


23.3.2020 När jag bodde i Reykjavik gick grundskollärare ut i strejk. I en tid av stor tillväxt och optimism i landet stängdes alla skolor ner fem veckor in i höstterminen 2004. Alla sex till femtonåringar blev tvungna att stanna hemma, och vi lärare fungerade som strejkvakter runtom i skolorna, för att kontrollera att ingen bröt mot regeln och höll på med undervisning. Strejken avblåstes först efter åtta veckor.

Situationen var den gången naturligtvis en helt annan än den vi i dag befinner oss i eftersom man då fick träffas och samlas helt som vanligt, förutom då i skolan, och samhället i övrigt rullade på med fotbollsträningar, födelsedagskalas och mor- och farföräldrar som fick ställa upp som barnvakter.

Ju längre tiden gick blev dock tålamodet och inställningen till lärare allt mer negativ. Många föräldrar oroade sig för barnens kunskapsnivå, all undervisning de gick miste om och hur barnen skulle prestera på de nationella proven. Jag hade inte barn i skolålder då, men som lärare var jag inte bekymrad över just utebliven undervisning. Det finns så många dimensioner av skola, undervisningen är bara en av dem.

I dag är jag själv skolförälder, men inte lärare. Nu stänger vi skolorna, men förbjuder ingen att undervisa. Tvärtom förväntas undervisningen fortsätta som normalt. I bästa fall har den värsta yrseln lagt sig på något håll. Högst antagligen har helt oväntade utmaningar dykt upp i dag.

Min strategi från början av denna kris har varit att ha förståelse. Förståelse för skolan som ska ställa om från klassrum till distans och förståelse för min egen dotter och hennes anpassning till en ny skolvardag. Att hon sov bort en halv dag för att sen plötsligt med stor iver ta sig an en utmanade matteuppgift, är en sida av omställningen. Att det är ”helt roligt” att göra allt hemma ena stunden, för att sen bli ”helt skit” när uppgiften inte laddas in i lärplattformen på rätt sätt är en annan. I ett land försatt i undantagstillstånd borde man kanske inte förvänta sig att allt ska löpa helt som vanligt över en natt. Som strejkande lärare kände jag ingen oro över mina elevers eventuella kunskapsluckor, och det gör jag inte heller nu som förälder till en gymnasist.

Jag tror att det kan skapa mycket stress, både för föräldern och för barnen, om vi nu lägger allt för mycket fokus på att vi ska hinna igenom stoffet enligt ursprunglig tidtabell. Som förälder försöker jag nu tagga ner och ta en dag i taget. Att inte tala illa om skolan, utan i stället betona att vi kommer att klara det här, för att skapa känsla av trygghet och tillit. Jag ska inte bli min dotters lärare, jag har varken kapacitet eller tid. Hon har redan duktiga lärare. Men jag lyssnar gärna då hon bland annat berättar hur hon omvandlar ett foto av en av våra vaser till en skiss för en tredimensionell utskriftsversion. Så mycket intressant hon får lära sig i skolan!

Vi föräldrar är också i den här exceptionella situationen först och främst föräldrar till våra skolbarn. Får barnen inte styr på alla uppgifter och inlämningsarbeten kan vi kontakta läraren och be om hjälp. Men det är alltid bra att vi föräldrar intresserar oss för det som våra barn gör. Att vi nu när vi spenderar tid tillsammans lyssnar på våra barn, diskuterar och pratar med varandra. Också det är viktiga och avgörande faktorer som stöder barnet i lärandet och i att klara skolan.

/Petra Högnäs