Tillbaka

Olika som två bär

29.4.2020. Äpplen och päron, svart och vitt, yin och yang – listan över hur man kan beskriva våra två barn kan göras hur lång som helst. En sak är säker – de liknar inte varandra på någon punkt över huvud taget.

Jag har ingen erfarenhet av hur lika eller olika barn är i så kallade normala familjer, annat än vad jag ser och hör av släkt och vänner. Normala som i att barnen är “hemmatillverkade”.

Våra barn är adopterade. Den första adoptionen var en inhemsk adoption, den andra var internationell. Redan det innebär att barnen är olika, det mest uppenbara – det syns på våra barn att de inte är biologiska syskon. Det roliga är, att utseendet är något som på sätt och vis suddas ut, ingen i barnens bekanta omgivning reagerar längre på att det syns på ett av barnen att härkomsten inte är europeisk.

Det som syns utanpå, det utgör ändå den minsta skillnaden mellan våra två barn.

Vardagen som lobbyvärdinna
Att bygga vidare på det nystartade företaget, det var bara att lägga ner. Jag insåg snabbt, att jag nu fungerar som lobbyvärdinna, den som ser till att det finns en lugn vrå för möten via Teams, Hangout och alla mötesdeltagare. Efter att jag hittat lugna utrymmen för alla, har jag tagit i mina andra uppgifter – jag är köksa, jag är lekledare, städpersonal och jag är den som rastar hunden. Nåväl, hunden är rätt oskyldig, jag är den som rastar henne annars också.

Det är inte bara illa. I synnerhet inte fråga om stora barnets skolgång. Ni kanske vet hur man ibland drömmer om att få vara en fluga i taket för en liten smygtitt? Då jag inte till fullo kunnat veta hurudan tioåringen är i skolan, hur han fungerar i sammanhanget klass och i förhållandet till lärarna, har jag nu fått en liten insyn i det. Måhända sammanhanget är helt vrickat, men ändå en möjlighet att se hur barnet fungerar som skolelev.

Hemma och i det privata är det här barnet en av de lugnaste själarna jag någonsin mött. Lugn som i att det ibland till och med kan vara lite irriterande. Nu, nu märker jag att barnet har oroväckande tendenser att stressa. Visst har jag och vi vetat om att barnet vill göra väl ifrån sig, men den press han lägger på sig själv för att vara så bäst som möjligt, det har inte bara varit en ynnest att upptäcka.

Barnet fick en tisdag i uppgift att trassla ihop en origamikatt.

Som han vek. Som vi vek tillsammans. Som han misslyckades. Som lobbyvärdinnan misslyckades. Jag försökte få barnet att sluta, många gånger.

Före läggdags blev det helt plötsligt tyst. Tyst på det där dåliga sättet. Jag gick för att titta till barnet och hittade honom vid datorn, vid Youtube och den där arma katten. Barnet i tårar över ett skrynkligt papper. Då sade jag det åt barnet, att jag misslyckats. Att jag borde sagt ifrån mycket tidigare, varit mycket strängare på den här origamipunkten.

Vi vek en katt följande dag. Vi tog ett foto och skickade till läraren. En gemensam erfarenhet rikare.

Trygghet i det osäkra
Samma barn, tioåringen, har alltid varit känsligt. Med jämna mellanrum kryper den här känsligheten in i också drömmarnas värld och det här undantagstillståndet vi lever, det har lett till oroliga nätter.

Läraren inledde en lektion i livsåskådning med en enkel fråga om hur eleverna har det. Tioåringen berättade om mardrömmarna och hade själv konstaterat att de nog delvis kan bero på stress – över skolan, över undantagstillståndet. Så fort lektionen tog slut, fick vi föräldrar ett meddelande av läraren via Wilma.

Läraren undrade om vi märkt av de höga prestationskraven barnet har, om vi märker stressen i vår vardag. Läraren berömde barnets prestationer och skrev ännu att hon på alla sätt vill bidra till att barnet ska ha en så vanlig skolgång som möjligt.

Jag skrev ett svar, för långt och utförligt som alltid.

I samma veva drog en diskussion på WhatsApp igång. Det är en grupp där största delen av föräldrarna är med, symptomatiskt nog, ingen av lärarna. Diskussionen inleddes med en klagan över att nivån på undervisningen är alldeles för låg, skoldagarna är för korta och att uppgifterna levereras per Wilma. Och många stämde in, lärarna borde sitta med eleverna via Teams och Hangout, de borde kräva att eleverna följer läseordningen, uppgifterna borde vara svårare.
Till slut också ett utslängt konstaterande, barn i Helsingfors och på andra ställen, deras undervisning är minsann på en mycket bättre nivå.

Då diskussionen kom att handla om huruvida lärarnas egna barn är hemma eller i dagvård, att lärarna borde koncentrera sig på bara våra barn, tyckte jag att det var bäst att tyst dra mig tillbaka.

Måhända sätten att undervisa varierar stort i olika delar av landet. Själv har jag valt – att också i fråga om undervisningen – vila i vetskapen om att det här är en exceptionell situation för oss alla. Min uppgift som vuxen är att enligt egen förmåga se till att barnen mår bra och är trygga situationen till trots.

Storleken har betydelse
Där det är uppenbart att stora barnet saknar sitt skolsammanhang, är det minst lika uppenbart att lilla barnet mår bra av att vara hemma.

Lilla barnet har ADHD, inte bara en släng, utan grav sådan. Det har inneburit oceaner av problem på daghemmet och i förskolan. Vet inte hur många diskussioner vi varit kallade till, själva kallat till och nu, efter några månader av medicinering så har vi landat på något som i lilla barnets värld kan kallas för normalnivå.

Lilla barnet har inga inlärningssvårigheter. Utmaningarna ligger i de sociala kontakterna, i övergångar från situation till situation – allt det som höstens skolstart naturligtvis kommer att innebära.

I skrivande stund är det ännu inte fastslaget om barnet kommer att gå i normalklass eller specialklass. Vi föräldrar har velat av och i frågan, men ändå landat på att specialklass är vårt önskemål. Redan före pandemin började gå åt kommunernas ekonomi fick vi beskedet att resursen för specialklasserna decimeras kraftigt, så skolstarten kan bli spännande oavsett vilken klass lilla barnet landar på.

Vi, familjen, utgör en liten grupp. Vi är fem stycken om och då man räknar med hunden. Jämfört med vardagen på förskolan, så tycks det här vara en enhet liten nog för det lilla barnet. Vi föräldrar, som nu är hemma hela tiden, känner barnet, vet vilka tider som är svåra, vilka situationer som kräver mer uppmärksamhet och kan styra förbi så att vi undviker de största striderna.

Som sagt, lilla barnet har inga svårigheter med att lära sig. Att läsa, skriva och räkna går så bra att skolstarten med tanke på just det här kommer att gå galant. Att barnet helt och hållet saknar ett grepp om tid, det är både irriterande och tungt, men vi kommer runt imorgon, idag och igår, begrepp som nästa vecka och sommaren ids vi inte ens tala om.

Det “roliga” med ADHD, det är att hjärnan får för lite impulser. Det känns totalt bakvänt då det enda man vill göra åt barnet som pratar utan avbrott, klättrar längs väggarna och har tics av alla sorter, är att säga åt barnet att lugna ner sig.

Att hjärnans impulser är för få, medicinering till trots, märks vid de förskoleuppgifter som lilla barnet med viss regelbundenhet utför. Det tar inte många ord eller räkneuppgifter förrän barnet krälar som en mask drabbad av sjukdom inför sina uppgifter. Att få barnet tillbaka till normalnivå, en nivå där man kan räkna eller skriva, kräver viss påhittighet.

Det vi inte kan träna under den här isoleringen, det är just de sociala kontakterna. Hur man är en bra kompis och hur man beter sig i den värld som ändå är så pass mycket större och mer krävande än förskolan. All den frihet skolan kommer att innebära – i form av att det inte precis hela tiden finns en egen fullvuxen vid barnets sida – du milde, så lilla barnet kommer att njuta av just den friheten. Som hans mamma är jag mer än medveten om vad allt den friheten kan innebära.

Något gott i det onda
Något gott för ändå den här isoleringen med sig. Våra barn har en ganska stor åldersskillnad, nästan fem år. Det och de olika personligheter de är, har bidragit till att de egentligen inte betett sig som ett par bröder – inte på ett Astrid Lindgrenskt sätt i alla fall. Nu, då de inte har några val, inga möjligheter att ty sig till andra vänner, ser vi föräldrar hur en annan form av syskonskap växer fram.

Det är fortfarande litet, tror inte att många ens skulle notera förändringen. Men, i vårt fall är det stort att vi kan skicka ut bröderna tillsammans på gården, utan att någon av oss föräldrar måste följa med för att övervaka. För oss är det stort att barnen tillsammans hjälper oss att sätta ihop veckoslutets brunch, utan att vi behöver ingripa i bråk över vem som får skära gurka, tomat och annat. För oss alla är det stort att vi kan läsa en gemensam berättelse på kvällen, för båda barnen samtidigt.

Den här tiden, isoleringen och pandemin, kommer att gå till historien. Efterverkningarna kommer att vara stora, både i närsamhället och globalt och jag kan inte annat än hoppas att vi en dag kommer ut på andra sidan pandemin lite klokare, med en liten större vördnad för det som kommer att vara det nya vanliga.

I den minsta enheten av närsamhälle, i vår familj, hoppas jag mest av allt att det här nyfunna syskonskapet ska både bära och växa.

Micaela Röman,
mamma och företagare