Här nedan kan du ta del av fyra familjers berättelser om hur de har påverkats av skolfrånvaro, men också hur de har hanterat situationen.
Kom ihåg, varje familj är unik och därför är också lösningarna unika. De här berättelser är avsedda att inspirera dig och ingjuta hopp!
Berättelse 1: Familjens sammanhållning gav kraft
Berättelse 2: Jag fick kämpa för anpassad undervisning
Berättelse 3: Jag satt hos skolhälsovårdaren och grät
Berättelse 4: Det blev svårare för mig i den nya skolmiljön
”Vårt barn fick från första början en svår skolstart. Kraven i skolan var alltför stora redan på årskurs 1. Hen hade svårigheter att lära sig läsa och hade svårt att komma i gång med skoluppgifterna. Det var för mycket läxor och det kunde ta upp till två timmar att göra läxorna på kvällarna tillsammans med en av oss föräldrar.
Tyvärr blev det ingen ändring trots diskussioner med klasslärare och speciallärare. Hemma gick vårt barn ibland och låste in sig på toaletten i samband med läxläsningen. Skolmotivationen sjönk redan på ettans höst. Hen var i början av sin skolgång en blyg elev som inte fick rätt slags stöd och kände sig pressad i skolan. Under skolgången hade vårt barn många vänner, men det fanns också mobbningssituationer. I ett rätt så tidigt skede konstaterades hen ha ADHD samt läs- och skrivsvårigheter.
Den första frånvaron borde ha fungerat som en varningssignal
I början av skolgången fick vårt barn stöd av en speciallärare, men på 5:an minskade stödet. I efterhand har vårt barn berättat att hen blev deprimerad ungefär i slutet av årskurs 5 och att hen kände sig som en ”dålig elev”, trots rätt så goda vitsord.
Efter ett skollov på årskurs 6 ville hen inte återvända till skolan. Hen stannade hemma några dagar, men klarade sedan att gå tillbaka. Efteråt har vårt barn berättat att klassläraren inför hela klassen hade påpekat att ”Om du skulle ha varit här skulle du ha vetat”. Det är lätt att vara efterklok, men den första frånvaron borde ha fungerat som en varningssignal, för senare samma läsår blev det totalt stopp och vårt barn blev helt borta från skolan.
I skolan hade lärarna inga verktyg att hjälpa eleven med skolfrånvaron, men hen fick hjälp av en skolcoach som började bygga upp en förtrolig relation till vårt barn. I det skedet började hen regelbundet få stöd av en psykolog som vi föräldrar anlitade. Vi erbjöds inte hjälp av en skolpsykolog.
När årskurs 7 i närskolan började kändes det jobbigt för vårt barn när kompisarna frågade Var har du varit? Hen utvecklade en svår skamkänsla då hen inte kunde gå till skolan. Närskolan hade ingen smågrupp, vilket gjorde det svårt för hen att gå till skolan.
I det här skedet meddelade specialläraren i skolan att hen inte har möjlighet att hjälpa barnet, till exempel med att möta hen på morgonen eller hjälpa hen flera timmar under dagen. Detta faktum gjorde det omöjligt för vårt barn att fortsätta i närskolan.
Vi lyckades ordna ett skolbyte, men starten lyckades inte på den nya skolan trots allt. Vårt barn skulle ha behövt mera stöd än vad skolan var villig att ge. Där fanns också en speciallärare som inte hade tid att träffa vårt barn. Det blev, efter flera månaders försök, ett till skolbyte. Sjukhusskolan blev då det enda alternativet. Vi föräldrar och skolcoachen skjutsade vårt barn dagligen till skolan eftersom den låg så långt borta. Det började med korta stunders exponering, bara fem minuter. Sedan började hen klara av längre stunder. Hen avklarade några ämnen det läsåret, men flyttades sedan till årskursintegrerad undervisning. Vår erfarenhet är att den årskursintegrerade undervisningen inte fungerade särdeles bra.
Högstadiet gick vårt barn sist och slutligen på fyra år och det sista året klarade hen av att gå i smågrupp. Det skedde stora framsteg det läsåret. Hen motiverades av undervisningen i smågruppen och började drömma om gymnasiestudier. Sista högstadievåren kämpade vårt barn med skolarbetet. Glädjen var stor då hen lyckades komma in i det gymnasium som hen hade drömt om.
I dag går vårt barn i gymnasiet, hen mår bättre och klarar av studierna. Att forma kompisrelationer är en utmaning efter många år med liten social samvaro med ungdomar i samma ålder. Undervisning i stor grupp tillsammans med andra ungdomar och långa skoldagar är ansträngande för hen. Det har inte funnits ork för mycket annat nu.
Vi föräldrar känner ändå en enorm tacksamhet eftersom framstegen de senaste åren har varit enorma.
Hela den här resan har krävt mycket av vårt barn och av oss föräldrar. Det krävdes ett ständigt jobbande och det krävdes resurser på många plan. I dag vill vi lämna de ledsamma upplevelserna bakom oss och blicka framåt. Vi föräldrar har under de här åren fått diskutera med en yrkesmänniska, som har stöttat oss och det har varit till stor hjälp. Det är viktigt att föräldrarna har en gemensam linje.
Det som hjälpte vårt barn var förkortade skoldagar, befrielse från vissa ämnen, differentiering, psykologens arbete, skolcoachens arbete, några bra lärare på vägen, barnets egen motivation och envishet, en bra studiehandledare på årskurs 9 och att vårt barn till sist fick känna att hen lyckades i skolan samt stödet från släktingar och familjevänner.
Vår egen familj har också varit en stor kraftkälla. Vi har alltid gjort saker tillsammans och haft ett lågaffektivt bemötande hemma. Vi föräldrar har aktivt satsat på att bygga goda relationer till vårt barn. Vi förstod ganska snabbt att det handlade om ångest. Vårt barn ville gå till skolan, men klarade inte av det. Det var en stor sorg för oss alla.
Det är en varningssignal om barnet är omotiverat i skolan i en tidig ålder
I dag finns det en större förståelse för dessa frågor. Som tips till föräldrar i liknande situation skulle vi säga: Försök hålla en god kontakt med skolan. Det finns risk att ett ställningskrig blossar upp då alla parter vill hålla sin sida. Ge barnet kärlek, prata med hen, gör roliga saker tillsammans, visa förståelse, stöd barnet, trösta och säg att det kommer att bli bra. Det är också bra att hålla sig uppdaterad om vad som händer i skolan och om aktuella förändringar, till exempel i läroplanen.
Då detta skedde var ansvarsområdena väldigt otydliga i skolan och om man funderar att börja jobba mot en ny skola gäller det att noggrant höra sig för på förhand vad det innebär till exempel vad gäller övrigt stöd. Om man jobbar med en skolcoach eller psykolog kan det löna sig att höra sig för om samma människa kan fortsätta med barnet.
Det är en varningssignal om barnet är omotiverat i skolan i en tidig ålder. Berätta om detta för skolan. Utgångspunkten är att barn i den åldern borde tycka att det är roligt i skolan. Om barnet inte vill gå till skolan, har ont i magen eller huvudvärk lönar det sig att reda ut vad det beror på.
Som föräldrar har vi också märkt att det lönar sig att försöka ta det lugnt. Då barnet mognar kommer hen att märka vad hen vill i livet och det ökar förhoppningsvis motivationen.
Slutligen vill vi ännu säga till andra föräldrar i liknande situation: Tappa inte hoppet!”
”Skolåren har varit utmanande för min son och för mig som mamma. Min son har en fysisk funktionsnedsättning och en ADHD-diagnos, vilket gör att han har tvingats kämpa med sin ork och en del andra utmaningar.
Det fanns tecken redan i dagisåldern. Han blev tröttare än andra barn av att vara på dagis. När andra hade hobbyer eller program efter dagisdagen var det omöjligt för honom att orka med sådant. På grund av sin fysiska funktionsnedsättning fick mitt barn beslut om förlängd läroplikt och en assistent redan innan skolstarten.
En speciallärare trodde min son varr understimulerad
När skolan började gillade han att gå där och tyckte om att lära sig nytt. Men i slutet av årskurs 1 började han få huvudvärk och mådde illa. Han fick också en diagnos för det, men i efterhand tänker jag att det handlade om stressymptom.
Under det andra skolåret blev det ännu svårare och min son blev allt tröttare. Under 3:an och 4:an lämnade han de hobbyer han hade börjat med och vintern under det fjärde skolåret blev det tvärstopp. Han klarade inte av att gå till skolan.
Efter två veckor av skolfrånvaro fick vi kontakt med barnkliniken. Sjukvården och elevvården kopplades in och utredningar gjordes. Det visade sig att mitt barn var trygg i sig själv, mådde bra och att det inte fanns annat fysiskt bakom utmaningarna, förutom den fysiska funktionsnedsättningen.
En speciallärare trodde dock att min son var understimulerad. Skolans lärare råkade då ha gått en utbildning om särbegåvade elever och kände igen mitt barn i det. Jag fick tips om att kolla en webbsida med beskrivning av särbegåvade barn och kände igen sonen.
Jag fick ändå kämpa med att få undervisningen anpassad för honom och vi hade oturen att både hans klasslärare och assistent byttes flera gånger under lågstadiet. Det blev ingen som hade helhetssyn för barnet i skolan och det blev främst punktinsatser med fler utmaningar i naturvetenskaperna.
När högstadiet började fanns det en speciallärare som hade en positiv inställning, såg möjligheter och gav mera stimulans. Mitt barn fick läsa naturvetenskapliga ämnen i egen takt med specialläraren. Jag började också tillåta honom att stanna hemma med låg tröskel om han var trött. Skolresultaten var ändå hela tiden goda.
Tiden i högstadiet kändes bättre, trots att sonen var mycket hemma. Vi hade bra möten med skolan och planen ändrades vid behov. Vid varje periodbyte gick vi igenom schemat och beslöt hur skoldagarna skulle se ut, bland annat förkortades de. Sonen mådde bättre när han inte längre kände sig så pressad.
Jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur bra mitt barn mår i dag
Förutom det här stödet har mitt barn också fått reflexövningar vid två olika tillfällen under åren. Det visade sig nämligen att vissa av hans reflexer var outvecklade. Den här reflexintegreringen och övningarna som vi fick hjälpte, kanske också utvecklingen under puberteten hjälpte för efter högstadiet blev allt mycket lättare.
Nu går mitt barn i gymnasiet, han går det på fyra år för att kunna ha en lugnare takt. Det fanns bara några bekanta i gymnasiet han började i så början var lite utmanande, men han lyckades få nya kompisar. Han har till och med fått ett kamratstipendium, så bättre kunde det inte gå på den fronten. Sina gamla kompisar träffar han på gymmet på fritiden.
Jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur bra mitt barn mår i dag. För flera år sedan, när det kändes rätt hopplöst, sa de på sjukhuset att jag inte ska ge upp hoppet. De menade att de flesta barn börjar orka och må bättre, fast det kan ta tid.
Det var svårt att tro då men livet har helt ändrat för vår familj. Jag upplever att vi har ett rätt normalt liv idag. Jag behöver inte oroa mig mera och uppskattar säkert vardagen långt mer än de som haft en lättare väg.”
“Egentligen började det redan under första skolåret med kompisproblem. Under nästan hela lågstadiet ville jag inte gå till skolan. Jag hade lätt för att lära mig, men lärde mig bara på lektionerna. Jag gjorde läxorna bara ibland, vilket ledde till att jag inte lärde mig ordentligt hur man skulle göra sina läxor. Jag är en känslig person och jag var rädd att göra fel, hade strul med kompisar, grät varje dag i skolan och var ångestfylld.
Runt årskurs 3 började jag känna mig deprimerad och på 5:an insåg jag att jag var transperson. Följande år på 6:an började jag trots allt göra mina läxor. Men det var svårt, jag visste inte hur man skulle göra skoluppgifterna på egen hand. Jag var fortfarande deprimerad, men jag mådde över lag bättre det skolåret.
På 7:an började det igen gå sämre och på 8:an ville jag inte alls gå till skolan och jag slutade gå på lektioner. Jag satt hos skolhälsovårdaren och grät. Jag gick flera veckor till skolhälsovårdaren under skoldagarna och fick sedan som tur en plats i en specialklass. Jag grät fortfarande i skolan, men med speciallärarens hjälp gick det att göra en del skoluppgifter.
Jag blev sjukskriven och fick träffa en terapeut en gång per vecka
Eftersom jag deltog ganska lite i lektionerna, trots att jag var fysiskt i skolan, sjönk mina vitsord. Jag började också gå hos en psykolog, men jag hade inte förtroende för hen. Mina föräldrar och jag var väldigt besvikna på hur mentalvården sköttes på svenska där vi bor. Det påverkade min tillit för de professionella. På 9:an var jag i skolan bara två första skoldagarna och den dagen vi fick coronavaccinet. Jag kände mig ensam, det sociala försvann och jag hade strul också med de kompisar jag hade online.
Relationen mellan mig och mina föräldrar hade inte varit bra på länge och nu led den ytterligare. De hade länge försökt tvinga mig till skolan. På 9:an flyttades min vård till ett annan vårdenhet där vi fick service på finska. På den här ungdomspsykiatriska enheten för intensiv öppenvård blev servicen mycket bättre. Jag blev sjukskriven och fick träffa en terapeut en gång per vecka.
Det var första gången jag kände tillit för någon inom mentalvården. Mina föräldrar slutade också då tvinga mig till skolan. Jag började öppna mig för terapeuten. Jag hade redan varit på ADHD-test tidigare men det hade visat negativt. Nu fick jag ändå prova ta ADHD-medicin och den fungerade. I samma skede förstod jag att jag behövde få en bättre sömnrutin. Jag går nuförtiden och lägger mig klockan 22 och vaknar klockan 7 på morgonen. Jag äter mediciner som hjälper mig och fungerar för mig.
Jag insåg också att jag själv måste bestämma för att vilja fixa min situation. Visst hade jag märkt tidigare att andra försökte hjälpa mig, men det kändes bara som ord. Men när jag insåg min egen roll i det hela började det snabbt bli bättre. Jag hade också stor hjälp av en stödperson som tog mig ut på kafé och sådant, och en familjearbetare som jag träffade en gång per vecka. Med familjearbetaren tog vi itu med några skolämnen i taget. Skolan var också flexibel och de gick med på att jag studerade i egen takt. Jag gick sist och slutligen om hela 9:an. Vi jobbade också mycket med min terapeut med att jag lärde mig förstå, acceptera och hantera mina känslor.
I dag studerar jag på en yrkesskola och det går bra. I början hade jag svårt att få vänner men nu går det bra. Jag har märkt att jag trots allt är en social person. Jag har också börjat gå på gym flera gånger i veckan. Dessutom är jag i kö för att starta en könidentitetsprocess.
Relationen med mina föräldrar är också bättre. Jag upplever alla känslor starkt och var tidigare väldigt aggressiv mot dem. Nu kan jag kontrollera mina känslor bättre, speciellt ilskan. Nu efteråt vet jag inte heller om mina föräldrar skulle ha kunnat göra något annorlunda än de gjorde då när det var som svårast.
Till någon som är i motsvarande situation skulle jag ge dem det här rådet: Man måste själv kunna förstå sin situation, acceptera den och sedan fixa den. Det tar tid och man får kräva om rätt sorts hjälp.
Till föräldrar skulle jag säga: Försök förstå barnet, ge inte upp utan kämpa med att hitta den hjälp som fungerar för ditt barn. Att få hjälp av medicin är också okej.
Till lärarna skulle jag säga: Det är viktigt att försöka förstå eleven, det handlar inte bara om att hen skolkar. Hjälp till med att hitta lösningar som fungerar för eleven som har de här utmaningarna.”
Det började på årskurs 6. Jag var väldigt osäker, vilket är naturligt i den åldern, och hade psykisk ohälsa. Stöd fick jag då från barnpsykiatrin. Ändå blev det värre på årskurs 7. Skolmiljön var så annorlunda. Jag hade gått i en liten skola och nu började jag på en stor skola, det var mycket ljud och en tuffare miljö.
Jag är ganska introvert och därför blev svårare för mig i den nya skolmiljön. Jag började bli hemma ibland. Om jag var borta en dag kändes det sedan lättare att vara borta en dag till. Hemma funderade jag och var rädd för att de andra på skolan skulle fråga mig varför jag hade varit borta. Sist och slutligen frågade ingen om det, men jag oroade mig ändå.
När jag fyllde 13 år blev jag flyttad från barnpsykiatrin till ungdomspsykiatrin. Jag upplevde att stödet därifrån inte hjälpte och jag gillade inte hur jag blev bemött. De möten som ordnades på ungdomspsykiatriska gick ofta ut på att de sjukskrev mig för två veckor. Sedan fick jag träffa en psykolog en gång i veckan och därefter förväntade de att jag lätt skulle klara av att gå tillbaka till skolan. Då hade man inte tillräckligt kunskap om skolfrånvaro och visste inte hur man skulle hjälpa mig.
På 8:an var jag i princip inte alls i skolan. I mitten av vårterminen fick jag plats i en flexklass i en ny skola. Jag gillade läraren. Det började fungera bra för mig på 9:an när vi kunde planera skolgången på mina villkor. Vi kom överens om vilka dagar jag är i skolan och vilka dagar jag är hemma. Skoluppgifterna gick bra för mig. Det var skolmiljön som kändes jobbig för mig. Jag klarade då av lärokurserna från både 8:an och 9:an, jag hade nämligen mycket ogjort skolarbete.
I dag är jag på gymnasiet och det går bra för mig
På 9:an slutade jag på ungdomspsykiatrin och fick i stället hjälp från socialen av en stödperson. Vi diskuterade och hen hjälpte mig konkret genom att vi tillsammans övade på att till exempel gå till butiken och på restaurang. Jag hade utvecklat en social ångest och stödpersonen hjälpte mig att klara av de här vardagssysslorna. På ungdomspsykiatrin hade vi mer pratat om hur jag skulle hantera olika situationer, men det jag behövde var stödet i praktiken. Med tiden började jag klara av att gå ut med kompisar, gå till butiken och så vidare.
I dag är jag på gymnasiet och det går bra för mig. Innan gymnasiet började besökte jag och min stödperson skolan. Jag fick prata med studiehandledaren och hen peppar mig fortfarande här på skolan om det känns tungt. Studiehandledaren informerade också lärarna om mina utmaningar. Det har hjälpt för nu kan jag säga till en lärare om jag har en tuffare dag. Det sociala i skolan tar fortfarande mycket av min energi och då hjälper det när lärarna är tillmötesgående med till exempel deadlines för inlämningsuppgifter.
För att skolan ska kunna hjälpa elever i motsvarande situation borde man satsa mer på det förebyggande stödet. Det går inte att tvinga någon till skolan, speciellt inte barn i högstadieåldern, man kan inte bära dem till skolan. På skolan är det viktigt att lärarna lyssnar på eleven och skapar en relation och är som stöd. I dag finns det bra verktyg för att anpassa undervisningen. Det lönar sig också att läsa på om skolfrånvaro.
Ett annat konkret tips är den tysta läsesalen som finns på mitt gymnasium. Det är skönt att kunna gå dit om jag behöver en lugn stund under en håltimme, en rast eller under lunchpausen.
För föräldrar är det viktigt att uppmärksamma varningssignalerna om de märker att barnet inte mår bra. Försök att fort få hjälp. Det är bra att känna till vilka rättigheter och skyldigheter man har. Mina föräldrar fick också hjälp och råd från Barnavårdsföreningen.”
