Vågar du bara vara?

Jag bävar inför semesterveckornas skärmberoende. Inte så mycket inför ungarnas telefonpillande, men nog mitt eget.

Den enkla biten är faktiskt att be mina ungar lägga undan telefonen. De verkar överraskande mottagliga för mitt tjat, vilket i sig är mycket hoppingivande. Kanske har den yngre generationen börjat fatta vad de går miste om ifall de skrollar dagen lång? Låt oss hålla tummarna.

Den svåra biten däremot är att som vuxen vara en hyfsad förebild. Jag har under de senaste veckorna försökt närma mig problemet genom att spjälka upp mitt skärmberoende i tre kategorier. Så här ser helheten ut:

1. Vardagsgrejs. Det mest normala mobilanvändandet. Tågbiljetter ska köpas, butikslistor ska skrivas och mejl ska besvaras. Ständigt dessa appar, aaarrrrghhh.
   
2. Impulsgrejs. Infall jag som stora pojken borde klara av att ignorera, men icke: Vilket ord rimmar på kaffe? Ska YLE verkligen lägga ner Eftersnack?! Vad är det där Dubaichoklad som alla snackar om?
   
3. Belöningsgrejs. Till mina självbelöningar hör fredagsöl, butikshyllans godis och allt det där poänglösa skrollande. Jag behöver bara mumla Det här är jag nog värd. Med hjälp av självbedrägeri kan jag unna mig det mesta.

Det enda jag med åldern har blivit bättre på är självdiagnostik. Jag är uppenbart en periodare. Och därför är det enda sättet för mig är att rätt och slätt klippa banden till det beroendekallande. Därför var jag till exempel för cirka 12 år sedan utan Facebook och alkohol i 1,5 år och min relation till socker är också allt eller inget.

Den där allt-eller-inget-principen funkar alldeles utmärkt för mig – förutom när det kommer till mobiltelefonen.

Mobil detox kräver en rejäl nypa finess och eftertanke, vilket inte är min starka sida men jag tror jag kan lyckas. Här har jag inspirerats av forskaren Sissela Nutley som i Lärorikt ger goda råd och på Hem och Skola har vi satt ihop vår egen tipslista.

Givetvis finns det hur många tips som helst där ute, men den röda tråden är ju att vi vuxna måste klara av att lägga band på oss. Vi borde ha så pass mycket självdisciplin att vi kan stå emot reflexen att hala fram telefonen i tid och otid.

Så vad händer när vi lyckas stå emot den där fruktansvärda impulsen? Det är då vi vågar luta oss bakåt och bara vara.

Genom att bara vara ger vi oss lov att njuta av sommaren, och fira att vi har vuxit som människor.

Jocke Enegren
jocke.enegren@hemochskola.fi

PS. Kasta gärna ett öga på vår nya sommarkampanj Våga bara vara – om du är snabb skickar vi dig gratis den fina affischen!