Det finns ett uttryck som fritt översatt från engelska lyder ”Ta det lugnt. Inga andra vet heller vad de gör.”
Jag gillar det uttrycket, speciellt eftersom det står i så stark kontrast till en dominerande uppfattning om att man måste veta och att det finns något specifikt att veta i varje given situation. Det här gäller inte minst frågor om föräldraskap och uppfostran, om skolgång och utbildning.
I den kakofoni av åsikter som omger dagens föräldraskap har skillnaden mellan ”lycka” och ”att lyckas” gått förlorad. ”Lycka” är ett dominerande tema i vår tillrättalagda tillvaro på sociala medier eftersom allt annat signalerar ett misslyckande. Och vilken förälder vill låta förstå att hen är en dålig förälder?
Men låt oss ta ett vidare perspektiv först. Hur vi talar om föräldraskap färgas av politiska och samhälleliga budskap. De breda utbildningspolitiska linjer som regeringar drar upp bygger på att bildning är inte bara ett värde i sig utan också en ekonomisk resurs. Utbildade individer bidrar till Finlands konkurrenskraft och löper mindre risk att bli en ekonomisk börda för nationalstaten.
Det här stämmer på ett väldigt krasst sätt, men det är också en generalisering som antyder att det finns en formel för hur man får en människa att gå från daghem och förskola vidare till grundskola och, via andra stadiets utbildning och kanske en högre utbildning, till arbetslivet för att bli en produktiv medborgare.
Om jag utgår från mig själv som någon sorts genomsnittsförälder vill jag påstå att föräldraskapet hela tiden nöter mot den här tanken, att ens barns framtid är en fråga om kontroll. Slumpen har ingen plats här. Det är som om barnets väg redan är utstakad, men dold. Föräldrarnas, och skolans, uppgift är att hitta den.
Det här antagandet kommer i olika, ibland oskyldiga, skepnader. Föräldrars sociala medier-konton fylls med bilder av barn och deras bedrifter, som sedan bekräftas av gillamarkeringar från andra föräldrar som väntar sig motsvarande bekräftelse när deras barn blir statusuppdateringen för dagen.
Någon kanske vill säga att exemplen ovan inte handlar om kontroll, och det är klart att här finns inslag av något väldigt ordinärt. Vi vill att våra barn ska lyckas med vad än de tar sig an. Deras lycka är vår lycka och, tack vare modern teknologi, något som vi kan dela med en bredare bekantskapskrets.
Men uppdateringar på Facebook och Instagram handlar om en skenbar kontroll. Eftersom vi förväxlat ”lycka” med ”att lyckas” så ryms inte det som kunde tolkas som ett misslyckande med i flödet. För det skulle implicera att vi som föräldrar inte vet vad vi sysslar med; att vi inte känner till den formel som ska katapultera våra barn in i det lyckliga, produktiva och absolut inte resurskrävande vuxenlivet.
Men ibland är ”Jag har ingen aning om vad jag gör” det mest sanna man som förälder kan säga. Och det betyder inte att man misslyckats, bara att man vågar säga det de flesta föräldrar tänker i något skede.
Jag är inte ute efter att relativisera vikten av ett ansvarsfullt föräldraskap. Inte heller påstår jag att barns skolgång är något som ska lämnas åt slumpen. Men det kan vara bra att fundera på vilka måttstockar som vi använder när vi sätter upp mål för våra barn: hur vi sporrar dem i deras skolgång och hur vi definierar framgång och bakslag.
Tidningen Hem och Skola 1/2020
