Så länge jag minns har jag fått farsdagskort med texten Världens bästa pappa. Gulligt. Också om påståendet är en lögn.
Som den putslustiga pappa jag är brukar jag pina mina barn med samma fråga:
− Har ni verkligen träffat alla pappor i hela världen? Och jag är bäst av dem alla? Tack!
Barn tar reflexmässigt till superlativ när de vill understryka något. Ber du dem sätta ihop en reklamkampanj för gummistövlar blir sloganen Världens bästa gummistövlar!
Gulligt. Men i verkliga livet skulle de små barnen få en flock blodtörstiga advokater efter sig. Vilseledande marknadsföring är nämligen ingenting att leka med.
Intressant nog har vår undervisningsminister på sistone börjat slänga sig med ett liknande superlativt reklampåstående:
Världens bästa lärare.
Wow, det var mig ett påstående som heter duga. Tydligen har någon på ministeriet drabbats av hybris. Eftersom jag ställer mina ungar tråkiga frågor så ställer jag också Anders Adlercreutz en liknande fråga:
− Jag hade ingen aning att Finlands lärarkår vunnit ett så fint pris. På vilken hylla står VM-pokalen? På vilken vägg hänger diplomet?
Någon kan tycka att det är oskyldigt att klassa en hel yrkeskår som världsbäst. Men tro mig, det är varken oskyldigt eller särskilt fiffigt.
En orsak till att vi inte ser superlativ i professionella reklamkampanjer är att superlativ är det samma som om avsändaren frivilligt skjuter sig själv i foten.
Vi människor är riktiga hejare på att använda vår inbyggda radare för struntprat. Säger någon Det här är världens bästa grunka så svarar vi blixtsnabbt:
− Jasså? Bevisa det!
Där står sedan den avslöjade med skammens rodnad på kinderna.
I ljuset av krassa fakta framstår det som ogenomtänkt, ja rentav naivt, att påstå att Finland skulle ha världens bästa lärarkår.
Också om vi förbiser påståendets svepande karaktär (bara i våra grundskolor och gymnasier har vi cirka 65 000 lärare som alla borde kunna lyfta VM-pokalen med gott samvete) så kan vi ställa de radikalt sjunkande Pisaresultaten mot påståendet. Eller så kan vi ta fasta på den oro som Nationalkommittén för matematik (Matematiikan opetuksen kansalliskomitea) ger uttryck för vad gäller de allt svagare matematikkunskaperna i Finland.
Hur man än vänder och vrider på olika motargument så kvarstår ett problem. Sådana här tanklösa epitet förenar sällan en grupp, mer skapar de splittring. Ta dig själv som exempel; anta att du titt som tätt får höra att du är världens bästa på vad du jobbar med. Du har två sätt att reagera:
Jag har inte träffat varenda lärare i Finland. Men de lärare jag har träffat förefaller vara både trevliga och kapabla till sund självkritik. Därför drar jag slutsatsen att de flesta skulle välja det andra alternativet här ovan.
Och om jag har rätt i mitt antagande är det mycket hoppingivande. Både för vår lärarkår och för Finlands familjer.
Men där borta på Undervisnings- och kulturministeriet ska de nog knåda fram en vettigare slogan för Finlands lärare.
.Joakim Enegren
Chefredaktör för Hem och Skola-tidningen
