Julen närmar sig och runtom i Svenskfinland dyker den vanliga frågan upp:
Vi ska väl samla till en present till läraren?
En blomma, ett presentkort, eller kanske en chokladask? Avsikten är god – många föräldrar vill visa sin uppskattning för allt som läraren har gjort under höstterminen.
Men åtminstone jag kan känna att vi kan ha tappat bort själva kärnan i vad uppskattning egentligen handlar om. Ett uppriktigttack betyder mer än någon pryl. Det vet jag efter mina år som klasslärare.
Till exempel ett kort där alla barn och föräldrar skrivit under, några personliga ord om vad som gjort året fint, en teckning från klassen – sådant känns länge i bröstet.
Efter mina lärarår i Sverige minns jag knappt alla chokladaskar och buketter. Men jag har sparat vartenda kort. När jag nu passar på och tar fram lådan blir jag påmind om mina tidigare elever och våra gemensamma stunder. Tvättäkta minnen.
En föräldraförening eller en klassförälder behöver inte ordna gåvoinsamlingar. Deras kraft ligger i att skapa gemenskap mellan barn, mellan föräldrar och mellan hem och skola.
När vi lägger vår energi på att bygga samhörighet, snarare än att köpa symboler för tacksamhet, bidrar vi till något som varar längre än en blombukett.
Kanske kunde vi i stället fråga: Hur kan vi tillsammans göra skolvardagen lite varmare? Hur kan vi som föräldrar stötta varandra, visa engagemang och skapa glädje i barnens gemensamma miljö?
Som lärare behövde jag inte presenter för att känna mig uppskattad. Jag tror att lärare behöver föräldrar som samarbetar och visar förtroende. Och när det finns skäl också säger tack – högt, tydligt och med hjärtat.
Så nästa gång någon föreslår en insamling, då finns chansen att svara så här:
Låt oss visa vår uppskattning utan pengar, men med ett hjärtligt tack.
Tvättäkta minnen i form av ett enkelt tack är den bästa julklappen.
Christian Joffs, Sakkunnig inom föreningsverksamhet
