Många föräldrar har ingen aning om vad Förbundet Hem och Skola gör.
De känner, rätt så ofta, till sin egen förening och den verksamhet som drivs i skolan eller på daghemmet. Men få föräldrar har koll på att varje Hem och Skola-förening är medlem i ett förbund som stöttar, ger struktur och skapar ett ramverk för föreningens verksamhet. Det är helt okej.
Länge resonerade jag som så att okunskapen inte gör så mycket. Att det viktiga är verksamheten, inte att förbundet är känt. Det är dags att tänka om.
I dag får civilsamhället ta emot många knuffar och tjuvnyp. Till och med i Finland, föreningarnas förlovade land, ser vi i dag illvilliga försök att ifrågasätta nyttan med civilsamhället. Och den som vidgar sin horisont inser att det finns länder där det håller på att gå riktigt illa.
Det här skrämmer mig och jag vet att det skrämmer dig (annars hade du inte läst så här långt).
Vilka blir följderna när myndigheter målmedvetet vingklipper vanliga människors möjlighet att ta initiativ och göra saker som förbättrar deras närsamhälle? Låt mig svara på frågan genom ett omvänt resonemang.
Under mina 20 år på Förbundet Hem och Skola har jag sett hur föräldraengagemang ofta börjar med en uppsträckt hand på det första föräldramötet, Okej, jag kan ställa upp som klassförälder.
Följande steg kan vara en plats i föräldraföreningens styrelse. En del går vidare och axlar rollen som föreningens ordförande och kanske sitter de rentav en dag i styrelsen för Förbundet Hem och Skola. En del får mersmak och landar på en ministerpost. Det såg jag med egna ögon för några år sedan.
Poängen är att föreningsengagemang inte bara ger nytta och glädje lokalt, det är ofta en språngbräda till ett större demokratiskt sammanhang. Det är i föreningar på gräsrotsnivå vi lär oss att lyssna på varandra och fatta beslut tillsammans. Vi inser nödvändigheten i att kompromissa och ta ansvar. Och det är också där runt det skrangliga mötesbordet vi lär oss att våga ta plats och ibland ställa oss på barrikaderna för det vi tror på.
Övning ger färdighet. Men vad händer om vi godkänner ett samhälle där våra ledare kväser vår möjlighet att få öva? Då öppnar vi en välkomnande dörr för det auktoritära samhället.
Det är naturligtvis ingen slump att det inte finns några civilsamhällen i Ryssland, Kina eller andra autokratier.
När civilsamhället trampas ner i marken står demokratin där ensam och utsatt i snålblåsten. Därför är det viktigare än någonsin att varje aktör i det finländska civilsamhället får synas, höras och frodas.
Demokratin har nämligen ingen framtid utan sin bästis; det starka civilsamhället.
Micaela Romantschuk
Verksamhetsledare
