Tillbaka

Mina skolminnen

Jag kom till Finland från Krim för fem månader sedan, och fick ganska snabbt jobb som assistent för några ukrainska barn i en svensk skola i Borgå. Min yngsta bror började i Box lågstadieskola. Jag vill betona att jag inte är utbildad pedagog, det här är mina egna reflektioner och jämförelser av det finländska och ukrainska skolsystemet.

Jag gick ut årskurs 9 år 2014 på Krim, samma år som Ryssland invaderade halvön. Eleverna på årskurserna 9 och 11 var därmed de sista som fick ukrainskt betyg. Åtta år har gått sedan annekteringen av halvön, och undervisningen har förändrats. Jag vet inte så mycket om förändringarna, men jag vill berätta om mina minnen och säga vad jag har upplevt som både häpnadsväckande och annorlunda i skolorna i Finland.

Kira Shkarun

I förberedande årskurs 1 lärde vi oss skriva, läsa, räkna och dessutom att sitta stilla vid skolbänken hela 45 minuter. Jag minns hur svårt det var att sitta stilla i flera timmar under skoldagen.

Det förvånade mig att eleverna i de finländska skolorna kan välja att läsa de böcker de själva vill. Jag tror att det är så kärlek till läsningen uppstår. Vi hade inte samma valfrihet, vi läste alster för vuxna vilkas tankegångar är svåra att förstå än i dag. Jag kommer ihåg hur vi fick till läxa att lära oss ett utdrag ur Furst Igor (opera av Alexander Borodin som handlar om varjagfursten Igor). Läxan ledde till många tårar, förstörda nerver, anmärkning i dagboken – och ändå förstod jag ingenting.

I vår skola var vi tvungna att ha skoluniform. För det mesta var det obekvämt och tråkigt, men vi hade ingen annan utväg. Var du inte klädd i skoluniform fick du anteckningen ”otillfredsställande” i dagboken.

Redan i den förberedande klassen hade vi välskrivning. Vi fick skriva endast med bläckpenna. Den minsta lilla korrigeringen räknades som fel. Läraren korrigerade felen och betygsatte med sin röda penna. Det var skamligt att få en röd tvåa.

I vårt utbildningssystem läggs stor vikt vid akademiska kunskaper. Att kunna lösa en andragradsekvation anses viktigare än att kunna laga mat och tvätta sina kläder. Många unga får det svårt när de ska klara sig på egen hand senare i livet.

Praktiskt taget alla i Finland kan engelska. Jag började läsa engelska på årskurs 2, men lärde mig inte att förstå och tala det. År efter år studerade vi samma ämne, Storbritanniens kultur, och mot slutet av årskurs 9 visste jag att London är Storbritanniens huvudstad. Lyckligtvis har situationen i Ukraina förändrats dramatiskt sedan 2014, då landet fick visumfrihet. Allt fler ungdomar är nu motiverade att lära sig engelska i skolan.

I min skola stod läraren högst upp i hierarkin. En boss med röd penna. Eleverna kunde inte opponera sig: lärarens ord var lag och därmed basta. Läraren i den finländska skolan där­emot är mera som en vän man kan diskutera och argumentera med, och be om hjälp av.

Trots alla nackdelar tyckte jag om att gå i skolan. Skolan lärde mig studera, vilket senare var till stor nytta. Det verkar som om det ukrainska systemet har börjat förändras mot det bättre. Och när kriget tagit slut behöver vi lära oss av det finska undervisningssystemet.

Kira Shkarun