Läser i den lokala tidningen att en del äldre invånare i min hemkommun inte längre vågar gå utanför det egna hemmets väggar under kvällarna. Orsaken de uppger är ”ungdomarna”. Ungdomar, som enligt artikeln samlas i klungor, ropar osakligheter och hotar förbipasserande.
Det är naturligtvis mer än synd att en del äldre personer känner sig otrygga i sin egen närmiljö. Som mamma och i synnerhet som beslutsfattare är jag rätt insatt i de problem som förekommer också i min hemkommun och jag vet inte hur många gånger jag i politiska sammanhang hört att något borde göras för att åtgärda de här problemen.
Något borde göras. Oftast är det någon annan som borde göra något – då det finns mycket att göra och få som vill ta tag i det så går denna någon sällan att hitta.
Jag är nyss hemkommen från en tre dygn lång fotbollsturnering och det trots att jag, precis som alla andra vuxna, egentligen inte har tid för sådant. Jag kan räkna upp ett antal orsaker som egentligen omöjliggör en lång resa med ett fotbollslag. Jag är mamma, företagare, politiker och föreningsaktiv – alla mina kvällar fullbokade, jag har egentligen inte tid. Frågar man min man och min familj har jag verkligen inte tid.
Jag är ändå salig över att jag tog mig tiden att åka. Tre intensiva dygn med ungdomar nyss fyllda tretton år, både pojkar och flickor, gav mig möjligheten att vara denna någon. Som lagets ledare känner jag spelarna rätt väl, jag kan deras spelarnummer och vet ungefär hur gängen inom laget ser ut. Den här turneringen gav mig ändå så mycket mer.
Vår väna strävan med laget är att hålla ungdomarna borta från butikens parkeringsplats – en av samlingsplatserna för många unga i min hemkommun. Utöver fotbollen försöker vi ordna så många andra tillfällen som möjligt där lagmedlemmarna under relativt fria former får ”hänga tillsammans” – vi har klättrat, vi har testat parkour, vi har ordnat fester på ungdomsgården. Vi är naturligtvis glada över att lagmedlemmarna valt att spela fotboll, men främst försöker vi stödja dem i deras sociala kunskaper och som vuxna finnas till för dem. Om inte fotbollen alltid känns så lockande hoppas vi att kamratskapen ska vara så viktig att spelarna ändå dyker upp på träningarna.
Det här var lagets första längre turnering utan föräldrar. Det innebär att jag tröstat, plåstrat om, rett upp, duschat och sovit tillsammans med spelarna. Under tre dagar får man en ganska bra bild av hur de unga mår, vad som rör sig i deras tankar, vad de vill och vad de behöver.
Att jag under några dagar var den här någon, det innebär inte att jag gjort något speciellt eller fått något till stånd. Jag hoppas ändå att jag med min blotta närvaro kunnat visa att det också utanför den egna familjen kan finnas vuxna som finns till, som vill tillbringa tid med dem och som de kan vända sig till i den stund det behövs.
Micaela Röman
Mamma, företagare, beslutsfattare och lagledare
