Jag trodde nog aldrig att jag skulle hamna där, och ändå var det precis där jag hamnade. Ja, jag skriver hamnade, för det var aldrig min mening att det skulle bli så. Att bli sjuk i anorexi är inget man eftersträvar eller önskar sig, men så plötsligt blir allt, som bara skulle vara ”lite mera si och lite mindre så”, alldeles jättefel. Utan att jag kunde stoppa det, och utan att jag först ens kunde medge det, hade anorexin tagit mig i ett hårt grepp och gjorde allt i sin makt för att ta kontroll över mitt liv. Det som är så lömskt är att jag själv, under en lång tid, trodde att det var jag som hade kontroll över mitt liv. Men med tiden visade det sig att det bara var en falsk föreställning av tillvaron. Det facto hade jag mindre kontroll än jag någonsin tidigare haft.
När någon i familjen insjuknar i en ätstörning sätts hela familjedynamiken i gungning. Trots att det bara är en familjemedlem som får det fysiologiska utslaget, kan man säga att hela familjen på ett sätt lever med en sjukdom. Någonting går sönder och de stunder som tidigare fört familjen samman förvandlas till stunder som var och en, av olika anledningar, fasar för. Plötsligt var det inte bara vi fyra som satt vi middagsbordet, utan med oss satt en objuden gäst som tagit sig rätten att förpesta tillvaron för oss alla.
När man talar om Anorexia nervosa tror jag att det är viktigt att komma ihåg att var och en har sin egen historia. Därför vill jag också poängtera att detta är sådant som präglat min historia, men som i bästa fall kan ge lite tröst eller stöd åt dem går igenom liknande. För det är nog känslan av ensamhet och uppgivenhet som jag tror att många familjer kämpar med utöver allt det andra som tär på familjesammanhållningen.
För mig var det en chock när jag insåg att mammas ”hot” om att jag kommer bli intagen på sjukhus om jag inte börjar äta inte bara var tomma ord. Jag kunde inte förstå hur mina egna föräldrar kunde göra så mot mig. Det kändes som världens svek. Så här i efterhand förstår jag varför jag blev intagen och jag vet också att det var det enda rätta. Jag kommer ihåg hur jag skrek, grät, bönade och bad om att få stanna hemma om jag bara lovade att börja äta igen. Men det var för sent. I ärlighetens namn trodde jag nog inte ens själv på det jag sa, hur djupt jag än önskade att jag den här gången skulle kunna hålla mitt löfte. För tyvärr är det så att när sjukdomen fått ett tillräckligt starkt grepp om dig, är det väldigt svårt, om inte rentav omöjligt, att vända utan professionell hjälp. Vi ska absolut inte underskatta viljans styrka i läkningsprocessen, men även om den har en avgörande roll, är den inte stark nog att ensam överrösta de röster som spökar i en undernärd människohjärna. Det är därför som det finns hjälp att få. Ingen ska behöva bära lasset ensam, det finns en utväg om man bara orkar kämpa också när det känns som allra svårast.
Till dig som lever med en ätstörning vill jag säga att du förtjänar att ge dig själv en ärlig chans. Våga lita på att människorna i din omgivning vill dig väl, låt dem hjälpa dig. Hur svårt och skrämmande det än känns, så är det värt att fortsätta kämpa. Ibland blir det två steg framåt och ett steg tillbaka, men kom ihåg att ett bakslag inte är ett misslyckande, utan en prövning som tids nog gör dig starkare.
Till alla föräldrar och andra närstående vill jag säga att det tyvärr inte finns några ”quick fixes”. Det tar tid att utveckla en ätstörning och desto längre att bli frisk, men ju förr man tar itu med den, desto bättre är utgångsläget för tillfriskningsprocessen. Som förälder har man en väldigt otacksam roll när ens barn insjuknar, men jag vågar påstå att det är värt att ta sin roll på allvar.
Att leva i förnekelse leder sällan till något gott.
När jag sedan insett och accepterat att jag var sjuk i anorexi, trodde jag att jag aldrig skulle bli frisk igen. Också den gången hade jag fel. Ändå finns det spår i mig som jag tror aldrig kommer att suddas ut helt och hållet. Och kanske är det precis det som behövs för att påminna mig om var jag inte vill hamna igen. Jag vet att min sjukdom på många sätt har präglat mig, men jag kommer aldrig låta den definiera mig.
En som insjuknade
Illustration: Hanna Siira
Ämnet är känsligt och därför tillåter redaktionen användningen av pseudonym.
