Vilken myndighet ska övervaka skolan, och ingripa och ställa utbildningsanordnare till svars när lagar och styrdokument i skolan inte följs? Vi frågade undervisningsministern.
Det är bråda tider om man är undervisningsminister och en del av regeringskvintetten, som partiordförande för Vänsterförbundet. Att få till en intervju med Li Andersson är inte helt lätt. Till slut lyckas ändå en telefonintervju mellan möten, en måndag eftermiddag mitt i oktober.
Vi börjar med frågor om en skolinspektionsmyndighet, eller snarare avsaknaden av en sådan. En sådan myndighet har funnits i Finland också, men i samband med utbildnings- och administrativa reformer slopades den i slutet av 1980-talet. Just nu saknas en myndighet som självmant kan övervaka och ingripa om någon inte följer skollagen eller läroplanen.
– Om man avser den typ av modell som man tillämpar till exempel i Sverige har det inte varit aktuellt under min tid som minister. Tvärtom, den modell som det finländska utbildningssystemet bygger på, det vill säga på tillit och en hög grad av autonomi för lärare och utbildningsanordnare, fungerar bra. I den senaste Pisa-undersökningen hade Finland de minsta skillnaderna mellan skolor i fråga om inlärningsresultat av alla länder som deltog i undersökningen, säger Li Andersson.
Inspektion känns främmande
För undervisningsministern är hela tanken om en enskild skolinspektion främmande för det finländska utbildningssystemet, och hon påpekar att de länder där man har sådana myndigheter också har en annan typ av utbildningssystem.
– Tittar man på Sverige och skolinspektionen där, har de helt andra utmaningar än vi. De har en hög grad av privatisering som också skapar en annan typ av kontrollbehov, som är pågående hela tiden, säger Li Andersson.
Just nu ansvarar utbildningsanordnarna själva för att man följer lagen och läroplanen. Uppstår problem i en skola som inte åtgärdas måste någon, kanske föräldrar till elever, göra ett officiellt klagomål hos regionförvaltningsverket. Först då kan något göras åt saken. Räcker det?
– Det som ibland har diskuterats i Finland är om det skulle finnas behov att utöka regionförvaltningsverkens befogenheter, så att de också skulle ha självständig granskningsrätt i fall ingen direkt har klagat. Det är något jag tycker är intressant och som jag gärna skulle utreda själv. Den frågan lyfts nog upp då och då.
Småbarnspedagogiken granskas
Granskande myndigheter är ändå inget ovanligt i Finland. Småbarnspedagogiken övervakas av regionförvaltningsverken i samarbete med Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovård, mera känt som Valvira. Det här beror på att strukturerna ser annorlunda ut jämfört med den grundläggande utbildningen. Tidigare var småbarnspedagogiken, eller dagvården, en socialtjänst som administrerades av Social- och hälsovårdsministeriet. Det finns också en hel del privata aktörer inom det fältet, så behovet av kontroll är en annan.
En annan poäng med att ha en övervakande myndighet är att det skulle skapa transparens och öppenhet i de fall där problem ska åtgärdas, men det beror på vad man avser.
– Våra utbildningsanordnare har en lagstadgad skyldighet att delta i forskningsprojekt där man utvärderar kvaliteten på undervisningen. Det nationella centret för utbildningsutvärdering ansvarar för att göra utvärderingar när det gäller vårt utbildningssystem. Man tittar på kvaliteten och handledningen, och man bygger också kvalitetsrekommendationer för småbarnspedagogiken.
Syftet är att det ska finnas en så jämn kvalitet som möjligt inom vårt utbildningssystem, säger Li Andersson.
Hur håller man kvalitetskontrollen i svenskspråkiga skolor, speciellt i jämförelse med finskspråkiga skolor?
– Vissa skillnader kommer det alltid att finnas i och med att befolkningsunderlaget är så mycket mindre på svenska, men det är nog viktigt att man strävar till en så hög kvalitet som möjligt på båda inhemska språken. De problem som man tidigare haft gällande behöriga lärare, och Pisa-resultat i vissa ämnen, har man enligt vad jag förstått lyckats överbrygga. Man har gjort satsningar och det har burit frukt, och det syns också i att skillnaderna har blivit mindre, säger Li Andersson.
Det pågår en specialutredning gällande undervisningen på svenska i Finland, där till exempel ett delområde är produktionen av utbildningsmaterial på svenska, och hur det systemet borde förbättras.
– Jag har sagt att jag som minister väntar på de förslag som den här arbetsgruppen kommer att ge, säger Li Andersson.
Läroplikten förlängs
Samtalet med undervisningsministern blir kort, hon ska hinna in till nästa möte, men vi hinner ännu nämna ett par stora förändringar som kommer inom kort. Den ena är att läroplikten höjs till 18 års ålder. Samtidigt ska andra stadiets utbildning, det vill säga främst gymnasier och yrkesutbildningar, bli kostnadsfria.
Ändringarna träder i kraft stegvis från och med hösten 2021 och innebär stora tilläggskostnader, som ska täckas till hundra procent av statsandelar. För året 2021 har man reserverat 22 miljoner euro för syftet, och fram till året 2024 ökar summan kontinuerligt upp till 129 miljoner euro.
– Tanken är att det är bestående lagstiftning och bestående tilläggsresurser för kommunerna, säger Li Andersson.
Text: Christian Bertell • foto: Katrina Koch/Undervisnings- och kulturministeriet
Tidningen Hem och Skola 4/2020
