Igår kväll skickade en vän ett mejl till mig med ett utdrag från en chatt. Det var en lång korv av inlägg som hade skrivits under ett föredrag med flera hundra föräldrar på Teams. Ämnet var, föga överraskande, digitalt välmående bland barn.
Kolossal uppgivenhet. Det var det första jag kände när jag ögnade igenom inläggen. Här får du två smakprov:
1. ”På barnets eftis är det praxis att dela ut surfplattor genast när eftis börjar, och på så sätt fördrivs tiden hur länge som helst. Sedan har man undrat varför oron har ökat. Det är tråkigt att även om jag har bett att mitt barn inte ska få en surfplatta, så lyssnar man inte på min önskan.”
2. ”Barnen samlas efter skolan ofta hos en kompis som inte har skärmbegränsningar. Där hänger de sedan på nätet och sociala medier.”
Men det var bara början på mitt djupa suckande. Du får strax läsa fler inlägg. Först en tanke kring de här första inläggen. De sätter strålkastarljuset på två brännande frågor.
För det första: Vi vuxna måste inse att vi är förebilder. Och då syftar jag på alla vuxna; föräldrar, dagis-, eftis- och skolpersonal. Vi har ett kollektivt ansvar. Det betyder en sak.
Vi inte kan sätta i system att varje dag gå där ribban är lägst. Vi kan bättre än så.
För det andra: Nu om någonsin måste vi föräldrar komma överens om gemensamma spelregler för ungarna och deras skärmtid. Vi har inte råd med svaga länkar, då rasar allt samman.
Var så god, ögna gärna igenom resten av inläggen:
3. ”En annan fråga där jag hoppas på ställningstagande och också tydlig lagstiftning är att skolor delar ut egna datorer/smartapparater till barnen att ta hem. Föräldrarna har inga inloggningar till dem och inga möjligheter att begränsa användningen annat än genom att konfiskera dem. Att behöva konfiskera ett skolverktyg är något man inte hade trott att man skulle behöva göra.”
4. ”Jag anser att det vore bra om skolor inte skulle erbjuda egna apparater till lågstadieelever. Det skulle räcka att digitala enheter används som lån under skoltid. Inga apparater hem! I många familjer är de gratis barnvakt de där eftermiddagstimmarna innan föräldrarna kommer hem. Mycket skadligt för barnet.”
5. ”Digitala läromedel används i den grundläggande utbildningen redan i lågstadiet, mer i högstadiet och ännu mer på andra stadiet (gymnasium och yrkesläroanstalter). Vi behöver läs- och skrivkunnighet för att klara oss i detta samhälle. Läsförmågan är grunden för allt lärande. I Finland finns det en befogad oro för barns och ungas läsinlärning, bokläsning och skrivande. Digitaliseringen ska vara människans dräng, inte herre.
6. ”Vår skolas idrottsklubb går till så, att gymnastikläraren öppnar dörren till skolans gympasal. Sen sitter han och tittar på sin dator medan barnen får sysselsätta sig själva.”
7. ”I vårt eftis fick skolbarnen emellanåt rösta om de ville gå ut på gården eller bli inne och titta på TV! Personalen ville uppenbarligen sitta inne, för de visste helt säkert hur omröstningarna utfaller. Förbudet mot mobiltelefoner i skolan borde absolut utvidgas till att gälla också personalen – också på pauserna. Och likadant på andra arbetsplatser.”
8. ”Hos oss har förstaklassaren via Family Link alla möjliga spärrar aktiverade, men problemet är Play-butiken: den går inte att lägga bakom tidsbegränsningar, och där kan man titta på demovideor av spel, så där försvann den skärmtiden när barnet är ensamt hemma efter skolan.”
9. ”Hos oss accepterar barnet inte heller lätt våra begränsningar, när en del kompisar får spela videospel till exempel 4 timmar på vardagar (jag vet inte hur tiden räcker till det). Därtill har vissa dessutom sociala medier, tittar på YouTube Shorts under skolresorna och på skolgården osv. Jag vet att vissa barn reagerar så starkt på tidsbegränsningar att en del föräldrar har gett upp. Just därför behöver vi snarast bredare lösningar (till exempel EU-reglering eller liknande); begränsningarna borde inte lämnas enbart på föräldrarnas ansvar.”
10. ”Också WhatsApp orsakar problem: där kan man följa kanaler där man ser videor. På barnets telefon finns bara YouTube Kids, men via WhatsApp kan man också se vanliga YouTube-videor.”
11. ”När en skolkompis kommer hem till oss (årskurs 1) kommer vi överens i förväg med barnets föräldrar om att man hos oss inte spelar och inte använder telefon.”
12. ”För några år sedan började det komma AI Search, en AI-webbläsare, till smarttelefoner. Jag har märkt att Family Link-begränsningar inte fungerar på den! Också om Family Link till exempel blockerar vuxensidor i Google Chrome kommer man via AI Search-funktionen in på alla webbplatser. Jag har frågat om hjälp i telefonbutikerna – de kan inte hjälpa.”
13. ”Varför tar mobiloperatörerna i Finland inte i bruk RCS-standarden i vanliga textmeddelanden? Den skulle ge mycket av samma funktioner som WhatsApp utan kanaler och utan möjlighet för okända att ta kontakt.”
14. ”Snapchat sticker tyvärr ut i global statistik när man granskar sexualbrott mot barn. Där är det lätt att vara i kontakt med okända personer och eftersom meddelandena försvinner känns ”hemlig” kommunikation så att säga tryggare.”
15. ”Snapchat framstår som mycket problematisk, men också TikTok som en klar tvåa. Jag skulle under inga omständigheter ge mitt barn tillgång till de apparna. Tyvärr hör man ändå ganska ofta hur många andra barn i lågstadieåldern som har dem.”
16. ”Tack till THL för de nya rekommendationerna! Nu inleds en övergångsfas mot en hälsosammare uppväxtkultur. Skolan har en mycket viktig roll i att förankra dessa rekommendationer. Föräldrar – kräv att dessa frågor tas upp på föräldramöten och i klasserna. Just nu är situationen tuff, eftersom de flesta eleverna i årskurs 2–3 redan äger en smarttelefon!”
17. ”Låt oss dra åt samma håll! Om en familj har strängare regler går barnen hem till någon annan. Problemet kan inte lösas enbart av enskilda familjer.”
Så lyder alltså ett knippe hälsningar från finländska familjers vardag. Det intressanta är att när jag läste inläggen en gång till så vreds känslan av uppgivenhet mer mot hoppfullhet.
Förmodligen för att jag inser hur helhjärtat vi föräldrar vill skydda våra barn från skärmstirrandets dåliga sidor.
Det handlar om ett engagemang som tycks föra oss föräldrar närmare varandra.
Och kanske det är så som berättelsen ska fortsätta; att vi genom en svår prövning hittar tillbaka till den starka föräldragemenskap som under de senaste åren har fått sig en törn.
Kalla mig naiv, men jag är faktiskt hoppfull.
Jocke Enegren
Chefredaktör för Hem och Skola-tidningen
PS. Hur ser din vardag med barn och skärmar ut? Vilka reaktioner väcker inläggen hos dig? Hör gärna av dig, du når mig på jocke@hemochskola.fi.
