Skolan har utvecklats från auktoritär institution till ett kunskapscentrum
i vilken dialogen mellan personal i skolan, eleverna och vårdnadshavarna
är viktig. Samtidigt är listan över lärarens utmaningar i form av teknik, pandemi och allt fler barn och unga med särskilda behov allt större.

– Det är bra att det skrivs och pratas mycket om barns och ungas illamående och det ökade behovet av undervisning för elever med särskilda behov, säger Marica Enlund, utbildad klass- och speciallärare. Det som inte får utrymme i den offentliga diskussionen är alla de mångprofessionella insatserna och det dagliga arbetet för att stödja elever och personal.

Enlund är en av de cirka fyrtio speciallärare som arbetar med projektet Konsultativa speciallärare, vars mål är att via personal inom bildningen och småbarnsfostran stödja barn och unga. Enlund erbjuder stöd för de svenskspråkiga skolorna i Helsingfors och i östra Nyland.

Lärare och övrig personal i skolorna kan be om konsultation i fråga om en eller flera elevers undervisning, men personal kan också be om stöd i det egna arbetet.
– Läraren kan lätt bli ensam eller uppleva ensamhet i sitt arbete, säger Enlund. I projektet ingår att vara en resurs för barn och unga och ett stöd för föräldrar och personal i skolorna.

Då skolan inte är ett alternativ
– Läget var så allvarligt att vi försökte få in barnet på sjukhusskola, säger Jenni von Veh, mamma till en i dag snart 16-årig pojke.

De sista åren i lågstadiet hade ännu fungerat någorlunda väl tack vare en mycket förstående lärare, men redan då fick pojken sina första fall av dissociation och raseriutbrott.
– Då visste inte ens jag vad allt han varit med om, säger von Veh, men gjorde mitt allt för att han skulle få hjälp.

Vårdköerna var långa redan då och våra utmaningar blev inte lättare av att han var på väg in i tonåren. Efter många vändningar kom vi in på barnpsykiatrin vid HNS och det var i sista minuten då han ut­över de tidigare problemen också utvecklat en panikångest med tillhörande attacker. Pojken blev diagnostiserad med posttraumatiskt stressyndrom och medelsvår depression.

Under våren 2020, då pojken gick i årskurs sju, fick von Veh veta vad sonen gått igenom, ett svar på vad som låg bakom illamåendet. Pojken berättade det här dagarna före coronapandemin, som ledde till att skolorna övergick till undervisning på distans.
– Distansundervisningen var mycket svår för honom, säger Von Veh, våra fem andra barn stortrivdes med undantagstillståndet.
Pojken, som tidigare hade presterat på normalnivå, började prestera sämre, bland annat mätt i vitsord.

Sorg, ilska och skam
Trots att det i dag pratas mer öppet om både diagnoser och ett upplevt illamående bland barn och unga är det många föräldrar som drar sig för att be om hjälp. von Veh har valt att öppet prata om de problem hennes son och familjen har.

– Vi försökte till en början klara oss på egen hand, på något sätt ville vi hålla kulisserna uppe, säger von Veh. Men det höll inte och genom att berätta vår historia hoppas jag kunna bidra till att stigmatiseringen kring barn och ungas illamående och de tillhörande känslorna man som förälder dras med ska avta.

– Det kan vara tungt att vara förälder till ett barn som mår dåligt eller har särskilda behov säger Marica Enlund. Känslorna kan pendla mellan sorg, ilska och skam. Föräldrar gör i de allra flesta fall allt de kan för sina barn och besvikelsen över att inte lyckas på det sätt att barnet skulle klara av att gå i skolan som alla andra kan vara stor.

– Min son är intelligent och matematiskt begåvad, men det kommer man inte långt med om man inte är i skolan, säger von Veh. Än sämre blev det då han faktiskt var i skolan och betedde sig dåligt.
Sonens illamående var så svårt att han under perioder undervisades i hemmet.

– Det var inför nionde klass han fick nog av sig själv och situationen, berättar von Veh. Det var grymt att höra honom säga att han är familjens svarta får, den enda som är skit i vår familj.

Ris, men också ros
För att pojken skulle ha en möjlighet att avsluta högstadiet i någon form av normal ordning beslöt sig von Veh för att skriftligen, i form av en A4, berätta för personalen i skolan vad som låg bakom barnets beteende och mående.
– Jag skulle önska att kommunikationen mellan skolan och familjer vars barn mår dåligt skulle fungera bättre, säger von Veh. Det är så många som är inblandade, lärare, kuratorer, speciallärare och rektorer och information går inte alltid vidare till alla som berörs.

Det var i det skede som von Veh sökte en plats för pojken i sjukhusskola hon kom i kontakt med Marica Enlund.
– Som förälder till ett barn som mår dåligt är man så beroende av att det i barnets omgivning finns andra vuxna som ser barnet och ser vad som finns bakom illamåendet och det dåliga beteendet. Sådana fanns också i skolan, säger von Veh, och i och med att Marica också kom in i samarbetet kring min son finns det ytterligare en vuxen som lyssnar, kommer med förslag och peppar och det har hjälpt oss mycket.
– Medveten om att de flesta, både föräldrar och personal, försökt med åtminstone hundra olika saker för att få skolgången att fungera, så kan vi tillsammans kanske komma på en möjlig lösning till, säger Enlund.

Behovet av stöd är stort
Jenni von Vehs son har återgått till något som kan jämföras med normal skolgång, läser utvalda ämnen och drömmer om att kunna börja gymnasiet.
– Jag har varit tvungen att lära mig att inte mäta hans skolgång i vitsord, säger von Veh, men visst är det roligt att också de har blivit bättre. Det viktigaste är ändå att han mår så mycket bättre nu.
– Att lätta på den oro som många föräldrar har, det ser jag nästan som viktigare än själva projektet, säger Marica Enlund. Ju tidigare både elever och personal får stöd, desto större är möjligheten att undvika riktigt allvarliga problem.
Marica Enlund har en lång erfarenhet som både klass- och speciallärare och är glad över att hon i sina tidigare roller fått arbetshandledning och vet hur hon ska ta hand om sitt eget välbefinnande.
– De fall jag jobbar med kan vara svåra och det händer att de lever vidare i mina tankar också efter arbetsdagens slut. För att orka i det här arbetet är jag rätt noga med att stänga av jobbtelefonen då arbetsdagen är slut.

Positivt mottagande
Marica Enlund har sedan projektets start senaste höst arbetat med cirka 100 fall och i de flesta fallen har den konsultativa tjänsten mottagits positivt.
– Det kan finnas en oro för att jag ska komma in med en lista över fel och brister, men jag kommer in för att lyssna och tillsammans försöker vi hitta lösningar och sätt att komma framåt i de situationer som är svåra.

Mottagandet bland föräldrarna har också varit positivt. Viss tvekan har konsultationen väckt bland föräldrar som redan har många vuxna kontakter i och med barnets behov.
– Inte så att bemötandet är direkt negativt, mer en fråga om det är nödvändigt, säger Enlund. Men också de fall där den första kontakten varit lite trevande har fått om inte lyckliga slut, så åtminstone en vändning till det bättre och ett ökat samarbete mellan skolan och hemmet.

Projektet pågår till slutet av det här året och behovet av hjälp har visat sig vara stort.
– Det är viktigt att behovet av stöd, specialklasser och speciallärare blir synligt, men ännu viktigare är det att barn och unga upptäcker och tror på att det finns lösningar kring lärande och skolgång även fast de mår sämre. Det finns något som är guld i var och en av oss.