Det är en vacker junikväll 2019. Jag sitter på ett berg vid idylliska Tantolunden i centrala Stockholm och har bestämt träff med den norska klimatpsykologen Per Espen Stoknes. Vi skall precis börja inspelningen av serien Klimatparadoxen. Vi skall tala om varför vi har så svårt att göra något för klimatet trots att vi alla vet vad som bör göras.
Stoknes har skrivit en bok som heter What we think about when we try not to think about global warming. Den handlar om hur den mänskliga hjärnan fungerar när vi läser klimatnyheter.
Stoknes talar om att vi inte tar klimathotet på allvar eftersom det är så avlägset i tid och rum (distance). Scenarier för 2050 eller 2100 och minskande korallrev är inte något som direkt rör oss i vardagen, därför har våra hjärnor svårt att ta till sig det. Vi blir ständigt bombarderade med domedagsrapporter om hur illa ställt det är. Den livsstil vi har valt leder till dissonans – vi reser, vi äter för mycket kött, vi kör för mycket bil fast vi vet att vi inte borde göra det. I värsta fall leder allt informationsflöde till ett medvetet eller omedvetet förnekande. Vi vill ju inte att någon ifrågasätter det liv vår identitet bygger på.
Stoknes märkte alltså att klimatnyheter mest leder till ett obehag. När budskapet känns obekvämt stänger hjärnan av eller så hittar vi på undanflykter – och i värsta fall drabbas vi av en ångest över att inte kunna göra något. Det låter oroväckande men Stoknes budskap är att våra hjärnor går att omprogrammera bara informationen ompaketeras.
Pratstunden med Espen och arbetet med klimatserien blev för mig en sorts väckarklocka. Jag blev medveten om varför jag reagerar som jag gör och lärde mig att identifiera mina känslor. Det ledde konstigt nog till att det blev lättare att agera. Jag lärde mig sålla i nyhetsflödet och kanske också ringa in vad vi journalister borde bli bättre på.
Journalistikens viktigaste roll är visserligen att förmedla en bild av sanningen (som är rätt dyster) men vi kan välja hur vi gör det.
Om jag skulle göra en lista med 6 punkter jag tror är de viktigaste fokusförändringarna skulle det vara de här:
• Berätta om lösningar och positiva förändringar. Jag läser minst tio klimatrelaterade nyheter per dag och varje dag finns oftast fler än en positiv nyhet. Det kan handla om stora finansbolag som slutar investera i fossil ekonomi, nya tekniska landvinningar eller unga klimataktivister som vinner rättegångar mot bolag eller länder på grund av otillräckliga åtgärder. Min egen taktik är att tanka positiva nyheter för att orka med de dåliga.
• Vi behöver fortfarande vardagliga tips på vad vi själva kan göra för att minska vårt kolavtryck men de får gärna vara så lokala som möjligt och visa på konkreta exempel och lösningar. Forskningen visar nämligen att ”granneffekten” har en väldigt stor påverkan. Byter grannen ut sin gamla oljepanna eller kör el- eller gasbil är chansen att du skall göra det större. Stoknes talar om att vi tillsammans skapar ett positivt socialt tryck.
• Journalister bör ställa politiker till svars, och följa upp hur de ambitiösa klimatmålen verkligen omsätts i handling. Finland till exempel skall vara klimatneutralt 2035 – hur går det just nu? Ansvaret för att systemförändringar ligger hos politiker, inte hos oss individer. Om vi journalister rapporterar om otillräckliga åtgärder kan det skapa ett politiskt tryck som leder i rätt riktning. Tills vidare har rapporteringen kanske i för hög grad handlat om våra personliga klimatåtgärder – eftersom det är den mest uppenbara formen av klimatjournalistik. Våra klimatåtgärder är viktiga och lätta att ta till sig. Men proportionerna kan lätt bli fel.
• Journalister skall granska ”greenwashing” och företagens klimatambitioner. Alla företag i dag vill ge en bild av att vara progressiva och hållbara, men är de verkligen det? Om medierna lyfter de här frågorna kan vi bli bättre på att ställa krav på företag.
• Vi måste börja använda de rätta orden. Många mediehus har redan övergått till att tala om klimatkris i stället för klimatförändring, vilket bättre beskriver det läget vi är i. Det råder en rätt enstämmig vetenskaplig konsensus om att människan är orsaken till klimatförändringen. Själva sakfrågan behöver alltså inte längre diskuteras. Det är bara handlingarna som räknas av politiker, av företag och av oss själva.
• När vi talar om kostnader för ett fossilfritt samhälle borde vi också samtidigt berätta vilka kostnaderna blir om vi inte gör något. Det är nämligen betydligt dyrare.
Vi kommer knappast att se färre klimatnyheter de kommande åren. Sedan FN:s klimatpanel IPPC släppte sin rapport i augusti har klimatbevakningen glädjande nog ökat. När redaktionerna sätter mera resurser på klimatbevakningen blir den antagligen också mera relevant, avslöjande och förhoppningsvis mera konstruktiv. Min känsla är också att trycket på att leverera resultat är större än någonsin tidigare.
När budskapet känns obekvämt stänger hjärnan av eller så hittar vi på undanflykter.
Tillbaka till Stoknes. Han talar om hur viktigt det är att våga diskutera och prata om utmaningarna och problemen men också om lösningarna. Då får man i vissa sammanhang räkna med att vara den där lite obekväma personen – som i bästa fall sår ett frö hos någon annan. Mina barn till exempel ger ibland uttryck för en viss mättnad för mitt klimatsnack men samtidigt ser jag att de påverkas och gör medvetna val.
Lösningen på klimatkrisen är långt ifrån nära. Men i vissa frågor finns det bara en väg vidare.
Serien Klimatparadoxen kan du se på Arenan. Där möter vi människor som har tacklat den svåraste utmaningen av alla. Att få våra hjärnor att tänka om och börja handla.
Text: Matias Jungar, redaktör på Svenska Yle
Tidningen Hem och Skola 4/2021