Klimatoro och bristande framtidstro påverkar ungas välmående. Åtta av tio oroar sig för hur jorden mår, visar undersökningar.

Klimatångesten i sig är inte farlig, men vi behöver kunna bemöta den, säger specialister.

Klimatångest eller miljöångest används ofta som ett paraplybegrepp för olika obehagliga eller obekväma känslor som har att göra med klimatet och miljön. Klimatångesten kan ta sig olika uttryck: oro, ångestfyllda känslor, lamslagenhet eller likgiltighet. Också ilska eller vrede kan ingå eller frustration eller irritation.

 – Ångest är ofta en blandning av många olika känslor. Det kan finnas en rädsla i grunden, men samtidigt en ilska över den egna hjälplösheten eller över att andra inte agerar tillräckligt kraftfullt, säger Minerva Peijari.

Peijari som är socialpsykolog jobbar som specialist för föreningen Känsla som vill hjälpa personer bearbeta tankar och känslor relaterade till klimatförändringen, miljöfrågor och en osäker framtid. Föreningen grundades för några år sedan som ett svar på den växande klimatoron bland finländare.

Peijari framhåller att rädsla eller oro i sig inte är farliga känslor. Rädslan i sig gör dig inte passiv eller deprimerad eller ångestfylld.

– Farligt blir det när andra inte tar dina känslor på allvar, när det inte finns plats för dina känslor, när du känner att behöver gömma dem. Det kan göra att folk mår dåligt, oberoende om de är barn eller vuxna.

Vifta inte bort problemen

Hur kan föräldrar bemöta barn med klimatångest? Enligt Minerva Peijari behöver vi börja med oss själva.

 – Rusta dig själv först. Vad vet du, vad känner du och vad tänker du om klimatkrisen? Läs på, prata med andra vuxna. På vilka sätt agerar du miljövänligt? Vad ser dina barn att du gör?

Ett bra sätt att pejla hur ett barn tänker om klimatet är att ställa en öppen fråga. ”Hur tänker du om det här med klimatet?” Sen kan man lyssna efter om barnet verkar intresserat eller oroligt för klimatet och framtiden, eller inte.

– Säg inte att ”känn inte så där” eller ”det blir nog bra” eller ”nån annan kommer att fixa det”. Att vifta bort problemen tröstar inte. Obehagliga känslor som kan uppstå när vi möts av allvaret i klimatkrisen är rimliga reaktioner på situationen och behöver få finnas. Respektera barnets känslor och hjälp till att sätta ord på känslorna, säger Minerva Peijari.

– Våga stanna i allvaret en stund, men inge också hopp. Visa på vad som redan görs för att förbättra situationen.

Peijari påminner att föräldrar har ett särskilt ansvar här. Undersökningar visar att unga överlag känner större miljöoro än vuxna, trots att det är de vuxna som borde axla ansvaret.

– Det är viktigt att visa klimatoroliga barn att vi vuxna är villiga att dra vårt strå till stacken. Fundera med barnen på vad ni kan göra som familj och tillsammans med andra. Det finns många sätt att agera.

– Det här är också någonting föräldraför­eningarna kan ta upp med skolan. Hur mycket pratas det om klimatet i er skola? Hurdan mat serveras i skolan? Varifrån kommer den? Hur värms skolhuset upp?

Gemenskap ger hopp

Lina Wilson och Sophie Doktar studerar vid magisterprogrammet i miljöförändringar och global hållbarhet vid Helsingfors universitet. Tillsammans driver de Instagramkontot Klimatkompisar där de uppmärksammar frågor kring miljö och hållbar livsstil.

– Mina första minnen av någonting jag skulle betrakta som klimatångest är från lågstadiet. Jag hade sett rubriker om att de arktiska havsisarna smälter och att isbjörnarna inte har någonstans att bo, det berörde mig och det kändes jättejobbigt. Jag kände en ilska och jag ville göra någonting, men jag kunde ju inte göra så mycket, berättar Lina Wilson.

Hon framhåller att barn kanske lättare upplever maktlöshet och rädsla inför det som händer, särskilt om de upplever att vuxna i deras närhet inte tar problemen på allvar.

– Barn kan inte bestämma över sitt liv på samma sätt som vi vuxna kan göra. Vuxna kan göra bättre val, vuxna kan ändra sin livsstil. Barn har inte samma möjligheter att påverka och då kanske de känner ännu större hopplöshet, säger Wilson.

– Samtidigt upplever jag att klimatångest inte bara är en negativ sak utan det kan också vara en positiv, drivande kraft. Klimatångesten är samtidigt en kärlek till naturen, känslan att man vill skydda någonting man älskar, säger Doktar.

Sophie Doktar och Lina Wilson tycker båda att deras oro lättat efter att de börjat engagera sig mera i miljöfrågor och dessutom träffat andra som kämpar för samma sak.

– Gemenskap är jätteviktigt. Verksamhet skapar hopp och entusiasm. Det är också en av tankarna bakom vårt Instagramkonto, att visa att ingen är ensam. Vi vill ju inspirera, inte framkalla mera ångest. Vi vill visa att det finns mycket man kan göra för att vara miljömedveten och samtidigt leva ett bra liv, säger Doktar.

Vad är viktigt?

Även om vi skulle lyckas vidta de åtgärder som behövs för en mer hållbar framtid kommer miljökrisen och de förändringar den förorsakar att påverka våra liv ännu länge. Klimat­ångesten lär inte heller försvinna.

– Vi kan lära oss leva med svåra känslor. Vi kan vara oroade för miljön och samtidigt bevara vår handlingsförmåga och känna lycka, förklarar Minerva Peijari.

– Det är viktigt att lära barnen att mycket fint kommer att finnas kvar i framtiden, trots att vissa saker kommer att vara annorlunda.

– Barn, liksom vuxna, kan känna sig rädda för att förlora allt möjligt som i dag känns väldigt viktigt. Prylar, utlandsresor, alla kul grejer vi har i dag. Men lekfullhet kommer att bestå, kreativitet kommer att bestå och männi­skor som bryr sig om varandra kommer att finnas oberoende av vad som händer, säger Peijari.

Text och foto: Pamela Friström

Tidningen Hem och Skola 4/2021