Det är dags för den första lektionen efter sommarlovet. Spänningen är påtaglig och den blir inte mindre av att det finns en ny elev i gruppen. Läraren tar fram ett litet mjukisdjur, en liten ponny som heter Tuisku.
– Jag tänkte att vi skulle börja med att prata lite om era sommarlov, inleder Aila Kajander. I tur och ordning får ni berätta hur många gånger ni simmat och var ni har gjort det.
Den första rundan går lugnt till, under den andra rundan – som handlar om vad som smakat godast under sommaren – är det svårare för barnen att vänta på sin egen tur. De fyra eleverna har en gemensam nämnare, de är alla barn med speciella behov. Vi befinner oss inte i en skolklass, vi är på stallet, närmare bestämt på AiKa-Talli i Sibbo.
– I Tuisku-grupperna deltar barn i årskurs 1–4, säger Kajander. Gemensamt för barnen är att de alla har speciella behov. Det kan vara adhd, asperger eller en autismspektrumstörning, men det kan också vara utmaningar i de sociala kompetenserna, ett utanförskap och ensamhet det handlar om.
Aila Kajander driver stallet och kärnan i verksamheten är socialpedagogisk hästverksamhet. För Kajander är också en mer traditionell skolmiljö bekant, hon har arbetat som lärare i drygt fyrtio år och blev utexaminerad som speciallärare år 2010. Utöver magisterexamen i pedagogik har Kajander också utbildat sig till neuropsykiatrisk coach och handledare för socialpedagogisk hästverksamhet.
– Kommer ni ihåg i vilken ordning vi brukar göra i ordning ponnyerna? frågar Kajander sina elever och plockar fram stödkort på bordet.
Eleverna markerar och svarar i tur och ordning i takt med att Kajander lyfter fram nya kort. De kommer ihåg ridhjälmen, att det är viktigt att hälsa på ponnyn före man går in i boxen, väskan med borstarna och sadel och träns.
– Får vi välja våra ponnyn i dag? frågar Robert, en av eleverna.
I dag är det Kajander som bestämmer vilka ponnyer barnen får rida och ponnyerna delas ut. Robert får sin favorit, ponnyn Hera.
Bättre koncentration
Under sommaren har många av ponnyerna fölat, också i Heras box finns ett litet föl, Hessu.
Robert hälsar på ponnyerna och stegar med vana steg in i boxen.
– Då jag är vuxen ska jag börja jobba här i stallet som stallmästare, säger han.
Lugnet lägger sig, eleverna koncentrerar sig på att göra ponnyerna i ordning för ridlektionen.
– Det här fungerar som en kombination av hobby och terapi, säger Satu Nurmentaus, mamma till Henna, som också rider i Tuisku-grupp. Henna har diagnostiserats med autism och adhd och jag märker att den här verksamheten hjälper henne att både slappna av och koncentrera sig bättre.
Anne Pulkkinen är mamma till Monna som rider i samma grupp som Henna. Monna har en intellektuell funktionsnedsättning samt en kromosomavvikelse som bara konstaterats hos två personer i världen.
– Det har varit svårt att hitta en hobby som passar Monna, säger Pulkkinen. Utmaningarna i vår vardag är många och den här verksamheten har hjälpt oss mycket. Framför allt har Monnas sociala förmåga blivit mycket bättre, det att eleverna bildar en egen grupp och övar på att vara goda kamrater hjälper Monna också i kontakter med kompisar utanför stallet.
Innan barnet får en plats i en Tuisku-grupp träffar Aila Kajander barnet och vårdnadshavarna för att gå genom barnet utmaningar, eventuella svagheter och styrkor. Då Kajander lärt känna barnet placeras barnet i en grupp som på bästa sätt stödjer barnet i dess utveckling.
– Jag är inte så fokuserad på diagnoserna, säger Kajander. Jag tar till mig den information som vuxna och myndigheter delar med mig, men det viktigaste är att jag lär känna barnet och ser barnets behov.
Effekter också i klassrummet
Antalet neuropsykiatriska diagnoser har ökat under de senaste åren. En orsak till att fallen ökar är att hälsovården blivit bättre på att känna igen de symtom som förorsakas av till exempel adhd. Bland barn och unga i åldern 6–18 år är cirka 5 procent adhd-diagnostiserade, pojkar drabbas i större grad än flickor.
– Jag ser det här i klassrummen, säger Aila Kajander. Det är stökigt i det som kallas vanliga klasser och trycket på att få fler platser i specialklasser är väldigt stort. För ett barn med speciella behov är det omöjligt att klara sig ett klassrum med trettio, fyrtio andra elever.
”På grund av att samhället inte godkänner ett så kallat adhd-beteende, försvagas många barns självkänsla och sociala kompetenser redan i skolan.” (Adhd-förbundet i Finland)
– Det är tyvärr väldigt vanligt att specialbarn vänjer sig vid återkommande negativ respons, säger Kajander. Då det här pågår under en längre tid tror barnet till sist att det på riktigt inte har några goda sidor alls, att det inte kan lära sig något och det här är ett första steg mot ett utanförskap som kan plåga barnet hela livet.
Samverkan med hästar kräver full koncentration och Kajander säger att hästarna är goda kollegor och fullfjädrade beteendevetare.
– Hästen är så otroligt ärlig, säger Aila Kajander. Hästen berättar genast om något är på tok, om barnet är argt, på dåligt humör eller för oroligt. Om hästen signalerar att allt inte är som det ska, så rycker någon av oss vuxna in, vi övervakar barnen hela tiden.
I mån av möjlighet flyttar Kajander över en del av undervisningen i skolan till stallet. Ett miljöombyte, att komma bort från de ögon som vanligtvis följer en genom skoldagen kan göra ett barn med speciella behov gott.
– Jag hade fem pojkar i en klass med krävande särskilt stöd som jag under en hel vårtermin tog till stallet, en gång i veckan var vi här. Jag buntade ihop allt till en form av helhetsundervisning och fokus under stalldagarna var förmågan att hantera känslor. Det här hade en otrolig effekt på pojkarna och resultatet syntes också under de vanliga skoldagarna, pojkarna blev mycket mer motiverade och fokuserade.
Robert meddelar att han är färdig, Hera är ryktad, sadlad och tränsad. Som den blivande stallmästare han är utstrålar han både självsäkerhet och glädje.
– Jag behöver ingen som leder Hera under ridlektionen. Jag klarar mig själv!
Text: Micaela Röman
Foto: Karl Vilhjálmsson
Tidningen Hem och Skola 3/2021
