Redan de gamla romarna visste vad som var viktigt i livet. Det sägs att det enda folket brydde sig om var bröd och skådespel. De hade väl i sin tur lärt sig det av de gamla grekerna (och ingendera var väl gamla när det begav sig). Världen har förändrats mycket sedan dess men fortfarande vill vi bli mättade både fysiskt och andligt. Men där romarna drog ut på stadens torg för att tillfredsställa sina behov kan vi i dag beställa såväl mat som underhållning till våra egna hem. Men är det det vi vill?
Under pandemin har vi fått vänja oss vid ett reducerat liv. Visserligen har vi kreativt hittat nya sätt att jobba och umgås, nya hobbyer och resmål, men samtidigt har vi tvingats ge avkall på socialt umgänge och större publikevenemang. Ett och ett halvt år är en lång tid utan att fritt få mötas. För en elev på första klassen är det en femtedel av livet.
Kulturbranschen hör till de som drabbats hårdast av restriktionerna. Politiker och tjänstemän har visat upp en häpnadsväckande oförmåga att skapa rättvisa och entydiga regler för aktörer och kulturinstitutioner. Konsumenterna har förpassats till streamingtjänster i hemmasoffan. Nu kan man skönja lite ljus i tunneln. I takt med att fler blir vaccinerade och myndigheterna förhoppningsvis får fason på regelverket kan vi kanske få ett normaliserat kulturutbud ännu denna höst. Och att komma samman i konstens och kulturens tecken är nu kanske viktigare än någonsin. Inte minst för skoleleverna.
Barn anpassar sig. Den rådande situationen har pågått så länge att det för många redan är det nya normala. Det betyder att en återgång inte sker av egen tyngd utan kommer att behöva en knuff på vägen. Kulturutbudet i form av teater-, dans- och museibesök har inte varit en självklarhet i skolorna ens innan pandemin men nu är det viktigt att få igång dem på bred front.
Teatern har i bästa fall en viktig funktion för barn. Såväl att betrakta som att själv spela teater ger sociala färdigheter och kan fungera som katalysator för svåra känslor och tankar eller helt enkelt locka oss till skratt och få oss att för en stund glömma, längta eller drömma. I en tid där barnen också utan corona alltmer sluter sig och umgås via sina telefonskärmar bör de lockas till och utsättas för upplevelser på plats tillsammans med andra.
Att se och uppleva tillsammans bidrar till en vi-känsla och förstärker tillhörigheten till flocken. Och vi är trots allt fortfarande flockdjur. En föreställning som roar, berör eller upprör ger inspiration till reflektion och diskussion.
Eleverna har tappat ett och ett halvt år av normalt socialt umgänge. Vi har kommunicerat på distans eller avstånd, med masker och visir. Skolåldern är den tid då vi ska få lära oss att samverka och kommunicera på alla plan. Att läsa och förstå varandra, att veta vad vi själva uttrycker. Att våga misslyckas. Det här är färdigheter som teater och annan kollektiv konst kan ge barnen. På längre sikt bör målsättningen därför vara en ökad mängd konstämnen med tyngdpunkt på kollektiva konstformer.
På kort sikt hoppas jag att alla skolor med egna medel eller med hjälp av den lokala Hem och Skola-föreningen ska få uppleva så mycket konst som möjligt. För att hitta tillbaka till den kollektiva upplevelsen. För att påminnas om att vi, lika lite som romarna, lever på bröd allena. Och det förunderliga med konsten är att en enda upplevelse eller erfarenhet kan bli en vändpunkt i livet. Så gick det för en viss högstadieelev i Hangö i mitten av 80-talet. Men det är en annan historia …
Tobias Zilliacus
Skådespelare och pappa med barn i högstadiet och gymnasiet
Tidningen Hem och Skola 3/2021
