Som barn känns skolstigen lång. Man börjar som sjuåring och har en hel evighet framför sig innan man går vidare, 15 eller 18 år gammal. Och efter det har man ännu kanske mera studier framför sig. Nånting som ens föräldrar föga trovärdigt säger att ”är den bästa tiden i livet”.
Men redan i början av högstadiet finns det många som känner att skolan kanske inte är för dem. Att den är ett träsk som man måste gå igenom för att sedan gå ut i friheten efter 9:an. Samtidigt vet vi, att vi vill att alla går igenom också andra stadiet. En grundskoleutbildning räcker sällan till. Det här är bakgrunden till att andra stadiet blir obligatoriskt.
Läroplikten kommer i framtiden att räcka ända fram till 18 års ålder. Egentligen är det helt naturligt: om vi vill att alla går andra stadiet, om vi ser det som helt avgörande för våra barns framtid – då skall det rimligtvis också vara ett obligatorium. En åldersgräns på 15 år kan ses som lika naturlig eller självklar – eller konstgjord – som en åldersgräns på 12. Men
en gräns vid 18 års ålder går att motivera. Den förlängda läroplikten är emellertid – och trots sin självklarhet – en stor reform.
Den största utbildningspolitiska reformen sedan grundskolan svepte över landet.
Vad betyder det då? Den som kanske har det svårt vid 14 års ålder måste flytta sin horisont. Det räcker inte att räkna dagar till nians slut utan man måste tänka längre. Det gör för all del inte utmaningarna mindre. Det ger inte extra stöd och hjälp. Men perspektivet har också betydelse. Det betyder också att skolan inte heller bara kan slussa ut dem som har det svårt. Man måste hjälpa alla. Skolans ansvarsträcker sig längre än tidigare. Man har kritiserat reformen för att den kostar. Den offentliga ekonomin är i viss mån ett nollsummespel. Om man satsar mera någonstans betyder det ofta att man måste skära ner på annat håll. Man har med goda skäl därför varit orolig för att elevvården som redan i dag ofta är för små resurser skall lida. Och då kan hela reformen som bygger på det, att elever skall vara mer färdiga att ta steget vidare, haverera.
Det behövs större satsningar på elevvården. Och det kommer att satsas mera. Men hur går det för det andra stödet runt skolan? Hem och skola – samarbetet mellan skolan och familjerna, föräldrarna? De flesta av oss har säkert märkt att intresset för att engagera sig i barnens skolgång snarare minskar än stiger när de blir äldre. Eller ja, det är kanske fel att tala om intresse, men åtminstone jag känner igen mig i tanken, att ju äldre barnen blir, desto bättre klarar de av sin skola utan inblandning av föräldrarna. Och ofta tänker man kanske att de inte ens vill ha oss med. På föräldramöten finns det många som räcker upp handen i de lägre klasserna men ju äldre barnen blir, desto färre föräldrar finns det på mötena. I Hem och Skola syns det här klart: antalet Hem och Skola-föreningar i gymnasierna är bara en bråkdel av antalet lågstadieföreningar. Den förlängda läroplikten hoppas man att skall ändra på inställningarna bland eleverna. Kanske det också borde ändra på inställningen bland oss föräldrar?
Också med tanke på att en av de stora frågorna i reformen, frågan om stöd och elevvård, i allra högsta grad skulle gynnas av ett ökat föräldraengagemang. Av det, att vi föräldrar kunde stödja lärarna och skolan i det arbete som görs där. För när vi föräldrar känner varandra har vi bättre koll. Då ser vi dem som har problem och kan bidra till att hjälp erbjuds. Ett obligatoriskt andra stadium erbjuder Hem och Skola en större roll högre upp i klasserna. Den rollen skall vi ta. Men det betyder säkert också ett lite annat sätt att organisera samarbetet. Och vi skall inte begränsa oss till gymnasiet. I yrkesskolorna behövs vi lika mycket, om inte mera.
Anders Adlercreutz
ordförande för Hem och Skola
Tidningen Hem och Skola 1/2021
