I går kväll satt vi i bilen på väg från Tammerfors till Vasa. På radion sommarpratade byggjobbaren och skidåkaren Hans Mäenpää om sin uppväxt, och om hur hans föräldrars syn på religionen gjorde att han inte fick vara med på skidtävlingar, lägerskola eller gå på teater med de andra barnen när han gick i skola. Mäenpää, nu drygt fyrtio år gammal, är i dag en av världens bästa långdistansåkare. När han berättar om hur kändes att inte få vara med är det med lågmäld men intensiv sorg.
Så skall det inte vara. Mäenpääs sommarprat påminner om en av skolans viktigaste uppgifter: att vara ett alternativ till hemmet, och att vara det särskilt för de barn, unga och föräldrar som behöver det mest. Grundtanken med en gemensam skola för alla är att precis varje barn skall ha möjlighet att kunna forma sitt liv. Vi har bestämt oss för att så gott vi kan ge alla barn och unga möjlighet att bli både som sina föräldrar, men också att bli något helt annat. Något större, vildare, friare, något som överskrider oss själva.
Trots att de finska skolorna är bland de bästa på att kompensera för skillnader i förutsättningar mellan barn finns det fortfarande skriande orättvisor kvar, där det systematiskt är så att barn till föräldrar som har mer resurser, i termer av utbildningsnivå, pengar och språk, mår bättre, känner sig mer inkluderade och får högre vitsord än barn till föräldrar med mindre tillgängliga resurser. Det är svårt för vilket utbildningssystem som helst att kompensera för skillnaderna i alla de timmar som barn och unga tillbringar i sina familjer.
Men om man, oavsett hur många akademiska examina man har och oavsett hur många euro det kommer in på kontot varje månad, vill stödja sina barns skolgång går det att komma riktigt långt med enkla saker.
Ett gott och fungerande föräldraskap är förstås mycket större och innehållsrikt än det som har med skola och utbildning att göra, och vi skall också kunna lita på att skolan gör sitt. Men om man, oavsett hur många akademiska examina man har och oavsett hur många euro det kommer in på kontot varje månad, vill stödja sina barns skolgång går det att komma riktigt långt med enkla saker.
Som att fundera över hur man hemma pratar om världen och andra människor. Hur pratar vi om invandrare, homosexuella, funktionsvarierade, äldre, män, kvinnor, rika och fattiga? Är vi som föräldrar säkra på att det i skolskjutsande bilar och eftermiddagsmellanmålssamtal finns plats för allas mångfald, eller är det så att vi utan att alla gånger tänka efter kategoriserar och rangordnar?
Skall alla få plats på samma villkor måste vi försöka orka tänka efter varje gång vi och andra öppnar munnen. Det behöver inte varje gång vara perfekt eller rätt eller helt politiskt korrekt. Man kommer långt bara med att påminna sig själv och sina barn om att hur vi beskriver oss själva och varandra inte är på förhand givet, utan något vi kan bestämma över själva.
Om vi också emellanåt orkar uppbåda en nyfiken och frågande attityd till omvärlden har vi kommit långt. Att ta reda på, att ställa frågor till världen, att påminna oss själva och barnen om att det är roligt att lära sig hur saker funkar, och inte. Att medge och inse att man kan ha fel ibland och att det ofta finns mer än en sanning.
Förstås är det inte är så enkelt som att vi med något slags enkla kolumnformulerade knep för värderingar och kunskapsattityder i ett slag kan utjämna orättvisor och skapa bättre förutsättningar för allas barn. Men vi kan vara med och puffa lite i rätt riktning. Det är inte svårt och är ganska roligt. Sedan får vi se hur långt det räcker. Det kan vara längre än vi tror.
Fritjof Sahlström
Dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi
