På samma sätt som eleverna behöver varandra för att lära sig vet vi att samarbete mellan hem och skola, kommunikation oss föräldrar emellan, också gagnar barnen.
”Jo, det var roligt i skolan men det är så tråkigt när man måste leka på egna områden på gården”. Så svarade vårt yngsta barn på en fråga om hur den första skoldagen gått. Skolåret har börjat igen, men skolvardagen har inte återgått till det gamla vanliga. Man håller avstånd. Man försöker arbeta i mindre grupper.
Till vår yngstas förtret får man inte i hans skola leka med de lägre klassernas elever på skolgården. Men den yngsta kusinen som just börjat på ettan säkert skulle vara betjänt av den street cred det ger att ha en kompis i de övre klasserna.
Trots att vardagen ännu är lite begränsad kan eleverna vara glada för mycket. De kommer tillbaka till skolan, men med mycket positivt i bagaget. Dels förstås en förhoppningsvis uppdaterad förståelse av vikten av social samvaro, det att man får vara med kompisarna. Men också med ett stärkt självförtroende. De vet att de klarar av att jobba i underliga förhållanden. Datorn är min vän, och jag kan lära mig själv.
Vi har inte ännu ett slutlig facit på hur det gick under våren. Men det är skäl att tro att de flesta elever klarade sig rätt bra. Jag vågar påstå att en orsak till det är dels den nya läroplanens fokus på helheter och ett ämnesöverskridande lärande, dels vår skolas benägenhet att lita på eleverna och låta dem bära ansvar.
I skrivande stund vet vi inte hurdan hösten kommer att bli. Men jag är övertygad om att tröskeln för att vi skall återgå till vårens strikta begränsningar är mycket hög.
Och det skall den vara. För hur väl våra barn ändå klarar sig för sig själva, så behöver de varandra. Skolan handlar inte bara om att ta till sig information, vare sig den är ämnesspecifik eller en helhet som täcker många ämnen. Skolan handlar om att kunna jobba tillsammans.
Och inte bara om att jobba tillsammans, utan om att skapa tillsammans.
I mitt arbete har all världens distansmötesappar blivit alltför bekanta. Och även om jag ibland – ja ofta – tycker att det är bekvämt att få stiga upp lite senare, ta det där första mötet vid en kaffekopp hemma, så märker jag att distansmöten lätt får mig att fastna i gamla gängor. För att skapa nytt och kasta fram idéer måste man träffas och komma åt att se varandra i ögonen. Läsa av reaktioner, leka med idéer, ord och tankar.
Och jag är övertygad om att det också gäller våra barn. De behöver inte bara individuella färdigheter utan hela kollektivet för att lära sig att lära sig, och att lära sig tillsammans.
Vi inom Hem och Skola vill ju gärna utvidga detta kollektiv till att också gälla oss, föräldrarna. Och på samma sätt som eleverna behöver varandra för att lära sig vet vi att samarbete mellan hem och skola, kommunikation oss föräldrar emellan, också gagnar barnen.
Därför är det viktigt att vi nu i krisens efterdyningar så snabbt som möjligt får igång vår samvaro, våra föräldramöten. Det kan gärna ske i mindre grupper, så att alla kan känna sig trygga. Och helst inte på distans utan i det där klassrummet vi alla har längtat efter under vårens lopp.
Anders Adlercreutz, Ordförande i Förbundet Hem och Skola
