När jag var 13 år kändes världen som en farlig plats. Jag läste i tidningen om SS-20-robotar i Västtyskland. På TV visades militärparader från Röda torget, parader som beskådades av bistra män med imponerande ögonbryn och skinnmössor. På biografen Sininen kuu i Tölö såg jag filmen The Day After, en kärnvapendystopi som var stor då, men ingen längre minns.
På den tiden ordnades det fredsmarscher runt omkring i Europa. I dem deltog också jag när jag var 12, 13 och 14 år gammal. ”Rock, rauha, rakkaus”, skallade ropen. För världen skulle förändras. Vi ville inte leva i kärnvapenhotets skugga.
Ingenting förändras utan engagemang. För att någonting nytt ska födas krävs det alltid att någon har någonting att säga, nya idéer att föra fram. Det kan gälla stora frågor som berör hela vår världs framtid, men också mindre frågor som är viktiga för allas vår vardag.
För ett knappt år sedan Greta Thunberg inledde sin klimatstrejk. Varje fredag sätter hon sig utanför riksdagen i Stockholm för att protestera mot klimatförändringen och det otillräckliga arbete vi vuxna gör. Hon har fått följare runt om världen. Också i Finland protesterar ungdomar varje fredag på riksdagshusets trappor.
Under en av klimatdemonstrationerna diskuterade jag en stund med några 15-åriga pojkar. Jag undrade om de hade lov att vara där, och hur deras skola förhöll sig till klimatstrejken. ”Vi är här på samhällstimmen”, svarade pojkarna glatt. Samma berättelse upprepas av flera andra elever. Skolorna ser demonstrationer i allt högre grad som ett positivt engagemang.
Samtidigt ser man helt andra reaktioner i sociala medier. Medelålders män gör sig lustiga över elevernas oro och förlöjligar deras initiativ. De tar fasta på barnens kläder, hur de möjligtvis tagit sig till demonstrationen, vad deras föräldrar gör, resor de kanske gjort och så vidare.
Men elevernas engagemang är äkta. Under riksdagsvalet deltog jag i flera paneler i skolor i huvudstadsregionen. Klimatfrågan kom upp överallt.
Fredsmarscherna i början av 1980-talet ledde knappast till att Gorbatjov och Reagan fann varandra. Ungdomarnas engagemang i dag har däremot redan gjort avtryck på beslutsfattandet. Klimatfrågan är central i så gott som alla partiers politik och i den offentliga diskussionen. Greta Thunberg har nominerats till Nobels fredspris, och det skulle inte förvåna mig om hon fick det.
Ingenting förändras utan engagemang. För att någonting nytt ska födas krävs det alltid att någon har någonting att säga, nya idéer att föra fram. Det kan gälla stora frågor som berör hela vår världs framtid, men också mindre frågor som är viktiga för allas vår vardag.
Jag har ett vagt minne av grundandet av Hem och Skola-föreningen i min egen barndoms lågstadieskola i Bobäck. Året var ungefär 1980, olympiaåret då Juha Mieto blev snuvad på guldmedaljen. Hem och Skola i Bobäck var någonting man länge förberett och väntat på. Plötsligt började det komma en tidning med en uggla i övre kanten hem i ryggsäcken. Det kändes trevligt att ha någonting att ta med sig hem till sina föräldrar, och tryggt att kontakten mellan skolan och hemmet blev starkare.
Hem och Skola i Finland hade grundats ett decennium tidigare, och sakta hade rörelsen brett ut sig i Svenskfinland. I dag berör förbundet så gott som varje skolbarn, och en hel del daghemsbarn dessutom.
Hem och Skola började inte av sig självt. Det krävde många eldsjälars insats. Inga strejker på riksdagshusets trappa, men nog många kvällar i många klassrum. Ansträngningar som inte möttes av nedlåtande kommentarer utan av iver och uppmuntran.
Detta år firar vi att Hem och Skola i Finland i 50 års tid har satt fart på familjer, lärare och elever. Många föräldrar har engagerat sig i sina barns skola och vardag, och många nya idéer har fötts. Detta år samlar vi tankar som för vårt Hem och Skola vidare nästa halvsekel. Jag hoppas att ni delar med er av alla era bästa idéer.
Anders Adlercreutz, ordförande för Hem och Skola
Tidningen Hem och Skola 2/2019
