Som barn var Rebecka Holms allra högsta önskan att vara vit. Hon önskade sig också en hundvalp och en Tamagotchi. Men mest av allt ville hon vara vit. Ljus och blond, som Lotta på Bråkmakargatan.
Rebecka Holm är född i Finland och uppvuxen i Helsingfors. Hon är också uppvuxen omgiven av rasism. Som barn upplevde Rebecka att hon aldrig riktigt kunde slappna av på grund av rasism. I buss och metro försökte den annars spralliga tjejen sitta tyst för att inte störa eller provocera någon. Hon kände sig rädd och utlämnad.
– Jag fick höra ordet neger första gången i bussen när jag var nio år gammal. En berusad man kom in, lutade sig fram och sade n-ordet till mig. Jag förstod inte då ännu riktigt vad det betydde men visste att det hörde ihop med min hudfärg. Kinderna hettade, jag skämdes fast jag inte hade gjort något fel. Bussen var fullsatt men inga vuxna ingrep, alla tittade bara bort, berättar Rebecka.
Rebeckas mamma är finländare, hennes pappa somalier. Att vara tvungen att växa upp med vardagsrasism sätter sina spår. I Rebeckas fall har det handlat om bland annat identitetskriser och inre konflikter. Hon fick för sig att det är sämre att vara brun eller svart än vit.
– Jag utvecklade en massa komplex. Jag skämdes för att mina knän var mörkare än andras och tänkte att ingen vill låna min hårborste för att det är äckligt med brunt hår. Rasismen förstörde på många sätt min självbild. Jag har varit tvungen att kämpa för att se mig själv som en hel person, säger Rebecka.
Omtalad insändare
För sju år sedan var Rebecka Holm 14 år gammal. Hon var sjuk och hemma från skolan den dagen. Och hon var arg. Några dagar tidigare hade hon varit med om ett rasistiskt påhopp i metron igen, på väg till skolan. Rebecka fick nog och skrev en insändare om rasism som publicerades i Hufvudstadsbladet.
– Jag hade inte räknat med att insändaren skulle få så mycket uppmärksamhet och väcka så mycket diskussion. Jag blev arg på att rasisterna tog sig rätten att definiera mig. Lyckligtvis insåg jag senare att jag kan skapa min egen personlighet, att det är jag själv som bestämmer över min identitet, funderar Rebecka Holm.
De direkta påhoppen är färre idag. Dessvärre tror Rebecka inte att det beror på att rasismen skulle ha minskat. Snarare har hon själv blivit vuxen och starkare, fått mer skinn på näsan. Men det är inte alltid lätt att säga ifrån.
– Kanske är det lättare att ge sig på ett litet barn som inte kan försvara sig. Rasism bottnar ju långt i makt. Om rasisten ser någon med mindre makt är det lättare att trycka ner den personen. För mig känns det fortfarande obekvämt att prata om rasism och att säga till och säga ifrån. Men det måste jag ju göra, jag måste kämpa emot.
Våga lägga dig i
Skolor och lärare har en betydande roll då det gäller att påverka attityder och motarbeta rasism. Rebecka tycker att skolan i högre grad borde diskutera rasism. För att förstå rasism borde man gå på djupet så att eleverna förstår bakgrunden. Hon vill gärna också påminna lärarna om deras ansvar.
– Lärare får inte dra in elever med utländsk bakgrund som en del av undervisningen utan elevens samtycke. Det kan bli väldigt fel och väldigt obekvämt för eleven. Det är viktigt att lärare tar upp rasism på rätt sätt. De riktiga orsakerna till rasism och utmaningarna med invandring måste diskuteras, påminner Rebecka.
Hur kan man då hjälpa någon som utsätts för rasism?
– De som bevittnar en situation där någon råkar ut för något otrevligt ska kräva mer av sig själva. Det behövs mer civilkurage. Tänk på hur det känns för den som blir kränkt. Speciellt då det gäller barn önskar jag att utomstående skulle lägga sig i och försvara den utsatta, säger Rebecka.
För tillfället bor och studerar Rebecka i Sverige. Hon ser en enorm skillnad mellan Sverige och Finland. I Sverige har hon inte upplevt rasism på samma sätt, de direkta påhoppen är klart färre.
– Svenskarna skäms mer och är mer politiskt korrekta. De är medvetna om vad man kan och inte kan säga. Det här kanske blir extra tydligt i Uppsala där jag studerar vid universitetet. I staden bor många studenter som är intresserade av politik. I somras var jag i Finland och det var genast någon på stan som kom fram och skrek ”vitun neekeri” åt mig.
Jenni von Frenckell, Text och foto
Tidningen Hem och Skola 1/2019
