Vid nyår bytte Christoffer Landtman ut sin smarttelefon mot en dumtelefon som det bara går att ringa och skicka sms med. Han ser det som ett experiment och en möjlighet att föregå med exempel, framför allt för sina barn.
– Jag vill visa att det går att leva utan smarttelefon.
På köksbordet hemma hos familjen Landtman ligger en liten svart grunka som liknar en mobil från tidigt 2000-tal. Det är en så kallad dumtelefon utan vare sig appar, sociala medier, nät eller kamera, alltså utan allt det som suger in oss i smartmobilen.
Plötsligt börjar grunkan ge ifrån sig fågelljud, tsirp, tsirp. Mamma ringer.
Sedan årsskiftet använder Christoffer Landtman denna i stället för sin smarttelefon. Landtman, som är dataingenjör och själv har arbetat med att utveckla appar, vill poängtera att experimentet inte handlar om teknikfientlighet.
– Det finns en risk att man blir stämplad som fossil eller bakåtsträvare, en gammal grå gubbe med en medelålderskris. Men det är inte det som det handlar om. Det handlar om att jag själv blev irriterad av att använda smarttelefonen. Det kunde gå en halvtimme av surfande och jag tänkte: Vad fick jag ut av det här, säger Christoffer Landtman.
Tiden vi lägger på att stirra på mobilen är bort från något annat, konstaterar han.
Före experimentet var Christoffer Landtman inte beroende av sin mobil i traditionell mening och han hade inte någon skyhög skärmtid. Han använde sällan sociala medier och läste mest nyheter på mobilen, samt lyssnade på podcasts.
– Jag har till exempel aldrig haft ett konto på Instagram och jag tog bort mitt konto på Facebook för flera år sedan, när jag tyckte det blev totalt hjärndött där.
Fastkedjad i mobilen
Det som irriterade honom var den dominans som smartmobilen har i vår vardag, även praktiskt, samt hur det minskar vår sociala samvaro, tiden vi träffas och pratar ansikte mot ansikte. Han försökte följa expertråd och ta bort appar, men det räckte inte.
– Det går till exempel inte att ta bort webbläsaren från smarttelefonen. Så i stället började jag installera filter på alla sidor jag surfade på och göra telefonen så korkad som möjligt. Då kom jag ner på en timme skärmtid per dag.
I takt med att experimentet framskred insåg han hur hårt fastkedjade vi är i mobilen. Det var svårt att göra en så enkel sak som att byta låt på högtalaren utan att plocka fram telefonen när han lyssnar på musik med sitt barn.
– Hur ska min treåriga dotter förstå att jag inte gör något annat då? Hon ser ju bara mig titta på telefonen. Jag började förklara för henne att nu byter jag musik, när jag tog upp mobilen. Hur dumt är inte det?
Att plocka fram mobilen för att se vad som hänt blev nästan som ett tics, något han gjorde så fort det blev en stund över i hissen till exempel. Nu har tempot blivit lugnare och det är okej att bara stå stilla och titta.
– Jag kan se mer nyktert på det som händer. När man skruvar ner tempot, kan man se saker med lite mer perspektiv och inte reagera så hetsigt på olika utspel.
Styr vardagen
Snart insåg han att det fanns ett tiotal appar han behövde, bland dem bankens autenticeringsapplikationer och Spotify. De apparna laddade han ner på en surfplatta, som han håller hemma. Whatsapp som kommunikationskanal använder han på sin stationära dator, väckarklockan har alltid varit analog och parkeringsavgifter går att betala med kreditkort.
Sedan tre månader använder han i övrigt bara den så kallade dumtelefonen, vilket har väckt flera diskussioner och reaktioner.
– Jag tycker det är intressant framför allt hur omvärlden reagerar, säger Landtman och lyfter upp sin dumtelefon:
– När folk hör om mitt experiment är den uteslutande kommentaren ”wow, det vill jag också göra!” Men när jag frågar varför de inte gör det, blir svaret ofta att det inte går eller att det är för svårt. Det finns alltid någon app man anser sig inte kunna leva utan.
Och vad svarar du?
– Att jag vet att det är svårt. Jag har hållit på i ett år och är fortfarande inte färdig! Men här är jag och ser fortfarande helt normal ut. Så det går. Frågan blir: Varför vill du inte?
Christoffer Landtman hade kunnat skaffa en ”dum” smartmobil, men då hade inte effekten blivit den samma som att fysiskt lämna bort smartmobilen helt och hållet. Att lyssna på podcasts saknar han dock fortfarande.
– Det problemet har jag inte löst, så jag är i en transitperiod.
Ibland krävs det också att han tar med surfplattan till bilen för att kunna använda kartverktyget och hitta till rätt adress.
Familjen har restriktiva regler skärmregler, till exempel äter de alltid tillsammans och använder inga skärmar då. Av familjens tre barn har nioåriga dottern en smarttelefon medan sjuåringen ännu har en telefonklocka. Treåringen använder inga skärmar.
– Jag skulle inte täckas neka min dotter hennes telefon. Min grundtes är att så länge du själv inte lägger bort din smarttelefon har du ingen rätt att ha en åsikt om någon annans. Om föräldrarna sitter med mobilen i handen och säger till barnen att de ska lägga bort sin… Nej, det skulle jag inte ha mage till.
Hans experimentet bottnar i att han vill visa exempel.
– Då kanske min dotter tänker att hon också gör det. Men barnen måste själva komma fram till det, att förbjuda dem kommer inte att leda till något gott.
Christoffer Landtman menar att det skrämmande är att folk inte tycks tro det finns några alternativ till att skaffa en smarttelefon.
– När det gäller barn handlar diskussionen inte om huruvida de kommer att få en smarttelefon utan när.
Hans dotter har sagt att hon gärna skulle lämna bort sin mobil om alla andra också skulle göra det.
– Det borde fungera som en väckarklocka. Jag vill visa att man kan leva ett helt bra liv utan en smarttelefon.
Text: Heidi Herrmann
Foto: Karl Vilhjálmsson
