Jag stod framför en grupp elvaåringar och meningen var att vi skulle prata om sociala medier och skärmanvändning. Diskussionen flöt på som förväntat: under helgerna kunde det bli många timmar med telefonen eller framför datorn. Nästan alla hade sina sätt att kringgå de restriktioner föräldrarna satt upp.
Barnen var eniga om att det ibland kunde bli för mycket. De reflekterade över att man nog kunde få bättre känsla om man ibland också gick ut och lekte – ja, att leka ute var ju egentligen kul.
Efter en stund gled diskussionen oplanerat in på föräldrarna och deras skärmanvändning. ”Min pappa jobbar hela dagen framför datorn och när han slutar sitter han med telefonen i handen resten av kvällen!” sa en. ”Och min mamma är hela tiden på telefonen och säger att hon måste jobba, men då man ser vad hon gör så är hon hela tiden på Instagram!” sa en annan.
Det här var bara början. ”Min mamma och pappa sitter hela kvällen på vessan med sina telefoner. Ibland tror man att man inte ska få någon mat! Fast man är jättehungrig! Jaja, säger de, men de kommer aldrig ut.” En annan berättade att hens lillebror mitt i vintern blev tvungen att gå ut på gården och kissa eftersom båda föräldrarna satt så fastklistrade bakom låsta toalettdörrar att brodern till slut inte kunde hålla sig längre.
Alla problem vuxenvärlden tillskriver barnens skärmanvändning: uppmärksamhetsstörningarna, hyperaktiviteten, oförmågan att koncentrera sig – tänk om det inte är barnens skärmanvändning som är problemet? Tänk om det är vi själva?
Det var som om någon lagt till den sorts melodislinga man hör i en thriller när det börjar gå upp för en hur allt hänger ihop. Alla problem vuxenvärlden tillskriver barnens skärmanvändning: uppmärksamhetsstörningarna, hyperaktiviteten, oförmågan att koncentrera sig – tänk om det inte är barnens skärmanvändning som är problemet? Tänk om det är vi själva?
Det barnen beskrev var skärmknarkande föräldrar – föräldrar som är så beroende av sin skärm att den går före allt annat, till och med före barnets basala behov av mat och toalettbesök. Det är lätt att föreställa sig hur mycket annat barnen blir utan. Vem pratar med barnen? Vem ser dem? Vem bemöter dem, vem delar sin värld med dem?
På höstlovet för några veckor sedan satt jag på en parkbänk i en europeisk storstad. Framför mig på gräset stod en mamma med en liten krabat som just hade lärt sig att ta sig fram för egen maskin. Mamman fokuserade oupphörligen på telefonen i sin hand, medan barnet kravlade sig fram och smakade på grässtrån, undersökte ekollon och tittade på de orädda ekorrarna och fåglarna. De var där tillsammans, barnet var utomhus och fick upptäcka världen, men det fanns ingen kontakt mellan barnet och föräldern. Den var bruten av något annat – ett flöde av något som pågick någon annanstans, i någon annans värld.
I min egen familj skiljer det sig nio år mellan det äldsta och det yngsta barnet. Det är lätt att se hur mycket mera närvaro och fokus mitt äldre barn fick, jämfört med med vad mitt yngsta barn får. Mitt äldsta barn föddes före smarttelefonernas tid. Som det är nu har vi en hel generation som växer upp med knarkande föräldrar, som låter suget efter drogen gå före barnets behov av kontakt, omsorg och närvaro. Som samhälle borde vi inte stå överraskade och oförberedda inför de konsekvenser det för med sig.
Sara Jungersten
