– Vad jobbar du med?, frågar ett nyfiket barn.
– Jag jobbar som fostrare, svarar Brita Gädda
från Active Explorers Club.
– Jag fattar, du är en sån som visar vägen!
Tre flickor sitter i baksätet i en bil på väg till sin hobby efter skolan. En av flickorna har precis börjat i Active Explorers Club, det är så föreningen Icehearts svenskspråkiga arbete kallas.
– Vad är din utmaning?, frågar en av flickorna.
– Nå, min utmaning är att när jag blir arg så slår jag.
– Okej, min svårighet är att jag inte vågar säga till om någon trampar på mig, säger en av flickorna eftertänksamt.
När flickorna fortsätter prata i baksätet sitter chauffören, Brita Gädda, och lyssnar på samtalet. För henne är de här stunderna i bilen viktiga – här uppstår de riktigt värdefulla samtalen.
Icehearts har jobbat i skärningspunkterna mellan skolor och hem, hobbyer och skola, barn och föräldrar ända sedan 1996. Det är socialt arbete med stort hjärta och där barnets bästa står i fokus.
I början var det en helt finskspråkig verksamhet som byggdes runt egna ishockeylag för barn och ungdomar i behov av extra socialt stöd. Sedan 2014 har Icehearts också arbetat på svenska. I nuläget är 37 svenskspråkiga barn och unga med i en av Active Explorers Clubs klubbar antingen i östra Helsingfors eller i Esbo.
Under åren har det svenskspråkiga arbetet bytt skepnad.
– Just nu arbetar vi inte alls med lagsporter utan vi satsar på det som kallas äventyrspedagogik, berättar Rodrigo Sumelius-Valenzuela.
Namnet Icehearts fick ge vika för Active Explorers Club (AEC) som bättre förklarar vad det handlar om.
– Barnen får prova på alla möjliga slags hobbyer och sporter. Allt från klättring och parkour till jujutsu och boxning, säger Stina Kuhlefelt.
Men AEC är och förblir en del av Icehearts.
– Alla inom Icehearts i Finland jobbar förutom med hobbyerna också med skolarbetet, familjearbetet och lägerarbetet, säger Kuhlefelt.
Många vill vara med
När jag träffar Active Explorers Club är deras månadsmöte i full gång.
Jag får veta att i de flesta fall börjar arbetet redan i förskoleåldern när AEC väljer de barn som kan ha nytta av ett extra stöd i livet. Många av barnen som är med i AEC har en diagnos, medan en del behöver extra socialt stöd på grund av förhållandena i hemmet.
Hur vet ni vilka barn som behöver ert stöd mest?
– Jag jobbar just nu med det uppsökande arbetet. Jag vet inte ännu vilket eller vilka barn som kommer med i vår verksamhet, säger Lee Wassel.
Stina Kuhlefelt tillägger att AEC ibland är med på förskolornas och skolornas utflykter.
– Det har hänt att vi där kommer fram till vilka barn som behöver en extra vuxen. Kanske är de lite stökiga eller så har de svårt att koncentrera sig, säger Kuhlefelt.
AEC vill finnas för barnen och ungdomarna i alla olika livssituationer. Särskilt i övergångsskeden när vuxna personer kommer och går, finns fostraren från AEC kvar som en trygg och bekant person.
– Ofta är övergången från förskola till skola svår. Det kan också vara knepigt när barnen börjar i trean och inte kan gå till eftis längre. Då försöker vi uppmuntra dem att hitta en hobby som de gillar, säger Sumelius-Valenzuela.
När barnen blir tonåringar blir AEC:s funktion lite annorlunda.
– Vi försöker hålla dem borta dels från att bara sitta hemma framför skärmarna, dels från att hamna i fel sällskap, säger Petra Niemi-Reichel.
Många av de unga som är med i AEC har sociala utmaningar. Då blir AEC ett naturligt sammanhang där du kan vara som du är.
– Då har du en bekant gemenskap och du vet att du hör till det här gänget. Det i sig är ett stöd för ungdomarna, säger Peggy Petrell.
Men vad betyder det att höra till AEC-gänget – hur talar man till exempel med sina klasskompisar om det?
– Ja, där funkar den här AEC-loggan som vi har på våra t-tröjor. Barnen talar ju om äventyrsklubben. ”Vad ska vi göra i äventyrsklubben i dag?” säger de, och så kommer klasskompisarna och vill också komma med. Det har blivit en fin sak att höra till oss, vi gör tuffa saker, säger Petrell.
”Vi är fostrare”
AEC arbetar också i hemmen, där fostrarna ibland kan hjälpa föräldrarna med att skapa rutiner, till exempel med att skapa ett veckoschema. Föräldrar är ofta utmattade av att ha ett eller flera barn med särskilda behov, och då kan dagliga rutiner ibland bli för mycket.
Hos en del familjer är den ena vårdnadshavaren inte alls med i familjens vardag. Då är det lätt hänt att regelbunden städning eller meddelanden om föräldramöten från skolan glöms bort.
– Jag tror också att våra samtal med de unga om hur det är att komma i puberteten och bli tonåring är extra viktigt när föräldrarna är för trötta för att föra de samtalen. Vårt mål är att vara med de unga ändå tills de fyller 18, säger Rodrigo Sumelius-Valenzuela.
Just fostrare är ett begrepp som AEC tagit till sig. De vill inte kalla sig socialarbetare, ungdomsledare eller lärare för de är lite av allt detta och lite till.
Active Explorers Clubs anställda är synliga i skolvardagen. De är på plats minst en dag i veckan i de skolor där något av klubbens 37 barn går. Lärarna är tacksamma över det stöd AEC:s fostrare ger. Många lärare upplever att de inte hinner hjälpa barnen med behov av extra stöd tillräckligt.
– Ja, precis så var det häromveckan. En lärare var så otroligt lycklig över att jag var där i klassen. Då kunde hon koncentrera sig på undervisningen i stället för att fokusera på de elever som har svårt att hålla sig stilla, berättar Petra Niemi-Reichel.
– När vi rör oss i de olika skolorna är det vanligt att också de barnen som vi inte arbetar med blir intresserade av oss och vill komma med i klubben, berättar Brita Gädda.
– En gång kom en flicka fram till mig och sade: ”Vem är du egentligen … eller vad är du”?
– ”Jag är en fostrare, jag fostrar barn – det är mitt jobb”, sa jag.
– Sen sade hon något fint: ”Jag fattar, du är en sån som visar vägen”.
Text: Marcus Floman
Foto: Karl Vilhjálmsson
