Vissa fraser och uttryck blir av någon anledning sådana som man bär med sig ett helt liv. Ibland kommer jag på mig själv med att använda någon fras som är mina föräldrars – eller till och med deras föräldrars – utan att vara riktigt förtrogen med historien bakom. ”Är det inte det ena så är det det andra”, ”Bra fest dehäran, sku man hitt’ sina byxor sku man far heim”, ”Nu äro vi ena baddare”.
Men ett uttryck är jag helt säker på att hör till min egen generation: nämligen ”Det är lite mycket just nu”. Den frasen brukade jag och mina studiekompisar för cirka tjugo år sedan hälsa varandra med när vi sågs, ackompanjerat av glada men aningen sneda flin. Alla visste vi ju redan då att frasen hade kommit för att stanna. Vi visste att flinen snart skulle bli ännu snedare: med jobb vid sidan av studier, med skiftarbete och forskning på fritiden, med tajta småbarnsår och sömnbrist, med försök att skapa sig ett hedervärt vuxenliv och med försök att räcka till både hemma och på jobbet. Detta var någonting alla i min bubbla var förberedda på. Vi kunde flina eftersom stressen åtminstone i viss mån var självvald.
I dag skulle frasen passa de flesta ungdomar, och deras stress är inte självvald. Prestationskraven och oron för vart världen är på väg dyker upp i allt yngre år. Mediernas jakt på fler oemotståndliga klickrubriker ger en känsla av eskalerande motsättningar och polarisering. Våra barn och unga, liksom vi själva, belamras med ångestframkallande nyheter om klimatkris, krig, pandemier, inflation, och inte minst med ett aldrig sinande flöde av desinformation kring vad som ger ett lyckligt liv.
De unga utsätts kontinuerligt och i allt högre grad för mer eller mindre skeva referensramar.
I Tankesmedjan Magmas ungdomsbarometer från år 2022 uppvisar framförallt de svenskspråkiga unga en brant nedgång i upplevelsen av att det egna livet har ett mål och en mening: andelen som helt håller med om påståendet har halverats på fyra år, från 63 till 30 procent.
Vi vuxna försöker råda bot på situationen genom att ge dem digitala färdigheter. Vi försöker utbilda dem i källkritik. Vi försöker begränsa skärmtiden. Vi försöker analysera orsakerna till illamåendet, peka ut sannolika bovar i sammanhanget och sätta upp stödjande samhälleliga strukturer. Vi försöker trösta, hålla modet uppe, kanske säga att det blir nog bättre snart.
Det kanske finns fler och kanske till och med effektivare vapen mot ungas psykiska illamående än så? Skulle vi föräldrar gemensamt kunna öka vår kunskap om vad som på riktigt kunde vara en motvikt till allt det som tilltalar våra barns instinkter och behov av snabb tillfredsställelse? Kanske i samma veva hitta ett korn av sanning med tanke på vår egen livsföring?
Anders Hansen, den svenska läkaren och författaren till boken Hjärnstark, har kokat ner sin teori om vad som ger långsiktigt välmående till tre väldigt konkreta råd: umgås med personer du bryr dig om, rör på dig och sov tillräckligt. Alla tre råd är sådana som vi kan göra alldeles gratis, och går att genomföra i vilken familj som helst. Vi föräldrar har ingenting att förlora på att ta till oss dessa råd och genom dem sätta grunder för barnens hälsa. Men kanske vi ska börja med oss själva?
Nora Grotenfelt
förbundsordförande
