Min hand flög upp innan jag hann stoppa den. Ett par sekunder senare var jag medlem i skolans Hem och Skola-styrelse. Nu har fem år gått, men ännu har jag inte lyckats slingra mig ur det hela. Kanske för att jag inte har någon lust. Inte bara känns det meningsfullt, det håller också på att ske något: en förändring som jag vill följa på första parkett.
Jag är en 70-talist som aldrig såg skymten av några pappor i skolan. Jo, en gång minns jag att en pappa förrättade något slags välgörenhetsauktion på skolgården. Han var omgiven av mammor och oss ungar som stirrade förundrat på den konstiga karln. Vad gör en pappa här på vår skolgård?
Nu snabbspolar vi till det där Hem och Skola-mötet i augusti 2017 när jag blev invald i styrelsen (nåja, i alla fall motsatte sig ingen). Visst var den avgående ordföranden en pappa, men det var ju mammorna som drog det tunga lasset.
Plötsligt poppade papporna upp varstans.
Några riktigt ljuva år följde. Emellanåt dök jag upp med en kaffetermos, ibland slängde jag upp en bild på Facebook. Och så deltog jag i styrelsemötena och låtsades begripa något av vad de erfarna mammorna pratade om (proffstipset: rynka pannan, nicka fundersamt och gör en snabb anteckning).
Men sanningen är: jag gjorde baske mig inte något märkvärdigt. Ändå möttes jag av en uppskattning värd en rockstjärna. Varför?
Jo, jag var pappa. Jag var den där konstiga karln! Jag åkte helt enkelt snålskjuts på mitt kön. Visst kände jag emellanåt ett sting av dåligt samvete, som när en rockstjärna skriver autografer efter en dålig konsert.
Fast jag försvarade mig med att jag nog förtjänade en smula beundran, jag var ett föredöme för andra pappor, väl?
Snicksnack. Som rollmodell fick jag inte papporna att ställa sig på kö för att få vara med i vår lilla förening. Några pappor dök visserligen upp, men det var knappast tack vare herr Rockstjärna.
Men häromåret hände något.
Plötsligt poppade papporna upp varstans. Allt fler pappor ställde upp som klassföräldrar och styrelsemedlemmar.
Ett färskt exempel: i vår kära Cygnaeusskola ordnas ett morgonevenemang som kallas Papporna läser. Det är enkelt, ett gäng pappor dyker upp med en bok, läser högt för barnen och kommer sedan ut i korridoren på darrande ben – barn är en brutalt ärlig publik. Då bjuder Hem och Skola på kaffe och tilltugg så att papporna kommer i form igen.
Nåväl, inför höstens Papporna läser fick jag en fråga av en pappa. Kunde han hjälpa till med något? Jaha, tänkte jag. Vad kan den här killen göra som herr Rockstjärna inte kan?
På pin kiv föreslog jag att pappan kunde baka något till läsmorgonen. Det borde väl avskräcka honom. Men icke.
Javisst, svarade pappan. Han hade ett recept på goda morotssemlor. Nu blev jag orolig. Var min status som rockstjärna i fara på riktigt? Jag kontrade snabbt: Kanske kan du ordna pålägg också? Ha, nu skulle killens iver säkert dämpas. Inte en chans. Javisst, inga problem, svarade han.
Papporna flockades runt vårt lilla serveringsbord som mest påminde om en frukostbuffé på ett lyxigare hotell. På bordet fanns förutom hembakade semlor också en korg med färska kanelbullar, som en annan pappa och styrelsemedlem hade svängt ihop. Vart är världen på väg?
Precis när jag trodde mig veta hurdana alla andra pappor är så kommer ni glatt visslande med era morotssemlor och fiffiga idéer.
Också bortom morotssemlor och bullar har den här hösten varit omvälvande på pappafronten. Pappor har också tagit tag i det trafikkaos som varje morgon uppstår utanför skolgården och fler pappor än jag någonsin sett dök härom veckan upp på en träff för klassföräldrar.
Är världen, trots all misär, kanske på väg åt rätt håll?
Förbaskade pappor! Precis när jag trodde mig veta hurdana alla andra pappor är så kommer ni glatt visslande med era morotssemlor och fiffiga idéer. Ni rubbar ju herr Rockstjärnas cirklar!
Men grabbar, jag uppskattar det verkligen. Tack till er alla.
Dessutom börjar mina leopardmönstrade spandexbyxor bli tajta runt midjan.
Joakim Enegren
52 år, pappa till tre barn, copywriter
