Så har en ny termin dragit igång. Förväntansfulla nya ettor har förberett sig med sin första penal och skolväska, åttondeklassarna kravlar sig mödosamt upp ur sina sängar om morgnarna. Föräldrarna har fullt upp med nya storartade projekt på jobbet, med att plasta skolböcker, pussla barnens hobbyer och fylla i anmälningar hit och dit. Mitt i yran ligger sommarsaknaden väldigt nära ytan. ”En sommar går förbi, den är alltid lika kort” sjunger vi i Höstvisan av Tove Jansson och Erna Tauro.
Vad är det med sommaren som vi lider sådan brist på resten av året? Jag tror inte att det är enbart solen och värmen. Vi kanske saknar upplevelsen av oss själva som lite friare, lite gladare, lite mer avslappnade?
Vårt skolväsende har prisats högt i utlandet. Skolan utgör ryggraden i vårt välfärdssamhälle och är grunden för vår demokrati. Alla får vara med, och alla erbjuds – åtminstone i teorin – samma förutsättningar för att tjäna sitt levebröd. Vår skola är fenomenal bland annat på att lära ut självdisciplin och samarbete samt vikten av att strukturera, jobba målmedvetet och prestera. De här färdigheterna ger obestridliga fördelar i arbetslivet.
Inget illa med det. Vårt samhälle behöver duktiga, utbildade individer för att kunna tackla mänsklighetens alla utmaningar både i dag och i morgon. Vi behöver folk som klarar av att ge avkall på tillfredsställelse i nuet framför en förväntad fördel i framtiden.
Samtidigt ser vi idag psykiskt illabefinnande hos unga i större grad än någonsin. Även om denna ökning inte gäller allvarliga psykiatriska diagnoser måste vi ta signalen på allvar. Dagens barn och unga upplever oftare än förut prestationsångest förenat med en viss tomhetskänsla.
Var hittar vi botemedlet? Kanske vi ska försöka hjälpa våra barn att hålla fast i känslan av obegränsad tid? Låta dem hålla kvar en liten smula sommarlov året runt? Inte boka upp dem med hobbyer? Fundera på om hobbyerna verkligen behöver vara så uppstyrda och handledda av vuxna? Satsa mer på sådant som ökar deras självkänsla (”du är älskad för den du är, oberoende var du presterar”), till och med lite mer än vi öser på deras självförtroende (”jag vet att du klarar denna uppgift”)? Låta dem sysselsätta sig med i våra ögon fullständigt icke produktiv eller utvecklande verksamhet? Låta dem hitta sina egna måttstockar, sina egna passioner? Låta dem göra ingenting alls om de så önskar?
Själv har jag alltid sett strävan efter att prioritera potentiell nytta i framtiden framför en fördelaktig upplevelse i nuet som ett självklart ideal. Det är först helt nyligen som jag har börjat tänka om. Idealet ger kanske framgång, men framgång är absolut inte detsamma som lycka. Kanske lyckan ligger i att nyttja stundens potential så mycket som möjligt?
Vår tid och vårt sätt att leva ger barnen gott om möjligheter att bli supereffektiva på att leverera sådant som andra förväntar sig av dem. Skolan bygger vidare på denna linje. Resultatet är förhoppningsvis framgång. Det som blir mer styvmoderligt behandlat av oss alla är välbefinnandet, eller lyckan om ni så vill.
Skolan tar stort ansvar för framgångar och prestationer. Kanske vi föräldrar kunde ta större ansvar för välmåendet?
”Skynda dig älskade, skynda att älska.”
Nora Grotenfelt
förbundsordförande
