Tillbaka

När skolvägen är lång och tung

“Oj, vad det ska bli ROLIGT att träffa alla kompisar igen! Visst?”

Den första skoldagen vill varje förälder få skicka iväg ett barn som brinner av iver över att få återse allt det roliga som hör skolan till – som med ny ryggsäck på ryggen och på smala ben pinnar iväg mot den egna världen: barnens värld. Där lektioner fylls av nyfiket lärande, och där rasterna alltid är alldeles för korta.

Sara Jungersten

Vi är många föräldrar som vet att det också finns en annan verklighet. I den silar inte trädkronorna sensommarens morgonsol medan barnet vänder sig om och vinkar, i vackert motljus. I den regnar det alltid på den första skoldagen. I den är stegen tunga och blicken bedjande: “Måste jag? Varför?”

Den plats ett barn får i skolan hänger på hur tärningarna råkar landa: Finns det förutsättningar för en bästa vän? För ett kompisgäng? För en avslappnad tillvaro, eller måste barnet hela tiden vara på sin vakt? Är miljön det som krävs för att just det här barnet ska trivas, våga blomstra, kunna skratta?

Ett barn som hade kunnat längta tillbaka till skolan i en klass, kanske drunknar i ångest i en annan klass.

Precis som jag själv inte trivs i alla grupper och miljöer, gör inte heller barnet det. Ett barn som hade kunnat längta tillbaka till skolan i en klass, kanske drunknar i ångest i en annan klass. Jag som är vuxen kan välja att byta miljö, men den möjligheten har sällan barnet.

Jag vet hur lätt det är att som förälder gå in i ett positivitetsmantra där man liksom försöker göra om barnets egen upplevelse: “Men tänk nu så roligt med alla kompisar, och musik tycker du ju om! Och utflykten blir nog så spännande! Och du kan ju själv fråga om nån vill leka på rasten!”

Det är bara det att jag i och med det bemötandet skuffar barnet ännu längre in i sin ensamhet. Ännu längre in i sin upplevelse av att ingen förstår och att ingen hjälp finns att få. Att härbärgera barnets känslor innebär att jag som förälder orkar och vågar ta emot dem så som de är. Att jag står ut med att bära barnets besvikelse, ensamhet och sorg i min egen famn. Gör jag det lättar jag på barnets börda, åtminstone för en stund.

Bakom varje barn för vilket det är en kamp att ta sig till skolan, står föräldrar som också de tillbringar dagen med en klump i magen. Som på kvällen sitter på barnets sängkant och försöker hitta rätt ord. Som önskar att molnen någon gång kunde spricka upp och ge plats för solsken. Har du som förälder aldrig upplevt det kan du tacka din stjärna för att tärningarna landade så bra. Och vet du exakt hur det är, vill jag sträcka ut en hand till dig. Vi kämpar vidare, vi som tidigt får bära barnets första kollision med livet.

Sara Jungersten
Journalist, utvecklingspsykolog, författare, mamma till fyra barn