Under hela mitt liv har jag hört det berättas. Hur min morfar 1917 gick över gränsen vid Systerbäck vid Karelska näset, från Ryssland till Finland. Uppbrottet hade gått snabbt och barnen i familjen, min morfar då sju år och hans syster tio, fick välja varsin sak att ta med sig. Min morfar valde sitt frimärksalbum, hans syster tog taxen Menne. Den här berättelsen har gjort sig påmind flera gånger under mitt liv, inte minst 2015 och nu igen 2022. Att leva sig in i hur det måste kännas för en familj, för föräldrar, att inte se någon annan utväg än att fly till ett annat land för att överleva är nästan omöjligt. Att veta att de här familjerna, då och nu, är tvungna att lämna många kära bakom sig är en nästan outhärdlig tanke. Min morfars farmor ville inte följa med, hon valde att stanna i sitt fosterland. Först försökte morfars familj hålla kontakt med farmodern genom brevförsändelser men ganska snart skrev farmodern; Snälla, skicka inga flera brev. Familjen förstod då att breven försatte henne i fara.
Enligt Inrikesministeriets uppskattning kommer Finland under detta år få ta emot åtminstone 40 000–80 000 flyktingar. En del anser att det rör sig om ännu fler. Hälften av dem som kommer är barn. De är viktigt att de här barnen, så fort som möjligt, får börja på daghem och i skolan och komma in i en möjligast normal vardag.
Finland är i dag rätt väl rustat för att ta emot också en större mängd flyktingar, vi lärde oss en hel del 2015. Men trots att vi som ett välfärdssamhälle kan räkna med att det finns rätt välfungerande system som gör det lättare för dem som kommer nu ska vi minnas att var och en av oss kan bidra till att göra det om inte lätt, åtminstone drägligt.
Viljan att hjälpa både dem som är kvar i Ukraina och dem som har kommit hit har visat sig vara stor här hos oss i Finland. Oberoende om kriget tar slut inom en nära framtid eller blir utdraget kommer hjälpen att behövas en lång tid framöver. Det handlar mera om ett maratonlopp än 100 meter sprint.
Också i mörka stunder finns det hopp och var och en av oss, som individer och delar av olika kollektiv, kan välja att agera eller inte göra det. Om var och en gör något, om än riktigt lite, kan vi göra mycket tillsammans.
Vi föräldrar är våra barns allra viktigaste förebilder så både vårt agerande och det vi säger påverkar våra barn, många gånger mer än vi tror. Ett sätt att upprätthålla hopp är att göra något gott för en annan människa. På individnivå kan det handla om allt från att betala en slant till en hjälporganisation till att ta emot en flyktingfamilj hem till sig. På kollektiv nivå, och då tänker jag i detta sammanhang på en föräldraförening, kan man till exempel samla in pengar som går till att hjälpa utsatta eller ordna tillställningar för barn och föräldrar där vi stärker tilliten till varandra genom att umgås och göra något roligt tillsammans. I de daghem och skolor där vi tar emot barn från ukrainska familjer kan vi göra massor för att få de här barnen och deras familjer att känna sig välkomna.
Sist men inte minst vill jag påminna om att det också nu är vår skyldighet att säkra att alla barn med ryska som modersmål får känna sig trygga och välkomna i vårt land. Det är helt oskyldiga till det nu pågående kriget i Ukraina.
Micaela Romantschuk
verksamhetsledare vid Förbundet Hem och Skola
