Det var inte självklart att bli journalist. Eller var det? Lasse Grönroos minns travar med böcker, serietidningar, rollspel och han har bra minnen från gymnasiet.
– Vi gick ofta till biblioteket med min pappa. Jag lånade inte alla gånger men ville hänga med till biblioteken i Nordsjö och Östra centrum för de var så häftiga ställen.
Böcker och serietidningar har spelat en betydande roll i Lasse Grönroos uppväxt. De fanns överallt i hemmet. Föräldrarna visade exempel, men småningom växte hans eget intresse för bokstäver och teckningar.
– Pappa gick ofta till antikvariatet där han köpte klassiska pojkäventyr i bokform. Det var allt från 1600-talshistorier till Stigfinnaren och Biggles. Serietidningar som Nicke & Spirou var också viktiga för mig.
Verklighetsflykt, berättar Lasse Grönroos, har alltid varit hans grej.
– Bilar har aldrig intresserat mig utan sjunkna skatter, ubåtar och rymdkrig.
Fantasin flödade och den utvecklades. Under senare skolår kom också rollspel med i bilden.
I rollspel har man en spelledare och några spelare som utför äventyret och löser problem.
– Jag älskar att rita kartor!
Nu allra senast har Lasse Grönroos utvecklat och tagit fram olika brädspel. Han är också känd som frontfiguren i rockbanden The Dogshit Boys och Trashcan Dance. I det uppdraget ingår att designa skivomslag och ta promobilder.
Lasse Grönroos var en rockare redan i ung ålder, hårdrocken ”var en del av mig”, säger han, och så snackar vi en stund om Kiss.
Lasse Grönroos är journalist och en bekant radioröst på Svenska Yle. Han har även gjort tv-program, till exempel dokumentären om ödehus. I serien som hittas på Arenan besöker Lasse Grönroos övergivna mordhus, förfallna spökstäder och bortglömda bunkrar.
– Jag är huvudsakligen programvärd för musikprogrammet Grönroos garage på Yle Arenan och Yle Vega. Jag skriver också artiklar på webben. Ödehusdokumentären minns säkert ingen längre, det börjar bli närmare tio år sedan. Någon kanske minns tv-serien The Norden som fick priser och grejer och som finns på Netflix. Sedan var det Tredje statsmakten, Station T och Efter nio på tv också.
– Jag skriver och fotograferar fortfarande gärna och det får jag göra i mitt jobb, vilket är fint. Jag tänker mycket i form av bilder och finslipar manuskript för inslag på tv.
Tillbaka till skolan. Vad var det för lektioner som fick dig att plocka fram blyertspennan och börja skriva mera på allvar?
– Högstadiet var en jobbig tid för mig, men i gymnasiet fick jag nya kompisar. Vi hade en lugn och inspirerande stämning i klassen och särskilt modersmålstimmarna var trevliga. Med klasskompisarna kunde vi ha olika stil att skriva och berätta. Vi snappade upp saker av varandra.
Fanns det några såna aha-upplevelser på modersmålslektionerna?
– Jag har alltid varit hyfsat bra på grammatik, men det var uppsatserna som jag gillade mest. Jag fick beröm för dem och uppmuntrades att skriva mera. Jag tycker om att läsa underhållande texter och jag tycker om att skriva sådana. Uppsatserna var ofta far out-stories så det måste ha varit ganska fritt fram att formulera rubrikerna.
Berätta mera.
– Jag minns en historia om en kvinna som blev inlåst i hissen på Brändö metrostation. Det var helg och ingen på plats. På måndag morgon kom någon dit för att reparera hissen. Hissen var förstås tom. Punkt slut. Det är så länge sedan att jag minns inte vad läraren tyckte. Med en kompis läste vi varandras uppsatser och gillade texterna.
Så du ville skriva så fingrarna blöder. Diskuterade du ambitionerna hemma eller med vännerna och vad sade de?
– Pappa ville att jag skulle läsa juridik för han kände någon som blivit jätterik. Det var nog inte så allvarligt menat. I det här skedet hade jag stakat ut min livsstil, jag var hårdrockare och det har nog betydelse.
Många av Lasses skolkamrater valde att söka in till Svenska handelshögskolan och det skulle väl även han ha gjort, men Svenska social- och kommunalhögskolans inträdesförhör var samma dag.
Det kunde alltså ha blivit Hanken men i stället valde han att studera journalistik. Och på den vägen är det.
– Jag hade förebilder som studerade vidare för att bli journalister. Dessutom är ju Tintin och Spiderman det. Jag uppskattade journalistyrket, det var socialt och verkade vara lite spännande. Dagarna var sällan likadana och det fanns rum för kreativitet, säger Lasse Grönroos.
Du har jobbat sedan 1994 på radion. När förstod du att du valt rätt?
– Det ena har lett till det andra. Och kanske var det så att det fanns jobb, helt enkelt. Sedan har jag fått vara med och starta upp olika radiokanaler och utveckla dem, som Radio Extrem till exempel. Jag studerade samtidigt och skrev artiklar och kolumner i Husis och för Studentbladet.
Det är många år i yrket. Har du kvar fantasin?
– Jo, bara det att de mest galna grejerna tonas nog ned. Själv skulle jag vilja sväva ut någonstans men det får inte bli för vilt. Då kommer rödpennan och bra är det. Vi bearbetar texterna med kollegerna.
Ditt råd till dagens elever som gillar att skriva?
– Lyssna bara på goda rådgivare.
Hur ska man veta?
– Det framgår nog sedan. Om någon ständigt berömmer sina egna alster och hänvisar till dem men du tycker att nej, det här är inte bra, så lita på ditt egna omdöme. Och om folk verkar gilla det du gör, och du har en egen grej, så försök bli bättre på den. Försök inte vara någon annan till lags.
– Vi gick ofta till biblioteket med min pappa. Jag lånade inte alla gånger men ville hänga med till biblioteken i Nordsjö och Östra centrum för de var så häftiga ställen.
Tack för inspirationen!
I den här artikelserien träffar vi den före detta eleven som berättar om en skola eller ett skolämne som hen inte visste att skulle bli betydande för framtiden. Någon gång hälsar vi också på hos läraren.
I första delen berättar journalisten och redaktören Lasse Grönroos om 1980-talet i östra Helsingfors som han minns den.
Text och foto: Tommy Pohjola
