Ett hundratal ungdomar slog upp ett läger på Mannerheimvägen. Bilarna tvingades under en tid ta en omväg runt kvarteret, medan spårvagnarna släpptes igenom. Elokapina, Extinction Rebellion, vill få oss vuxna att ta till aktivare åtgärder för att stävja klimatuppvärmningen. Liknande protester ordnas runt omkring i Europa.
Protester orsakar oljud, de skapar bekymmer, de får dem som beskådar dem att reagera. Det är syftet med en protest: att väcka känslor och, i bästa fall, reaktioner. Gärna i den riktningen demonstranterna vill, förstås.
Polisen lät demonstranterna hållas en tid och bad dem flytta på sig när måttet sedan var rågat. Och de flyttade till en park invid Riksdagshuset.
Elokapina demonstrerar för en bra sak. Klimatuppvärmningen och biodiversitetsförlusten är de största hot vi står inför. Samtidigt är det svårt eller snarare omöjligt att säga var gränsen för en protest går. I efterskott är det lätt att säga när åtgärder varit berättigade, men i stunden väcker de alltid diskussion. Gagnar detta syftet, eller försinkar det det?
Jag besökte också demonstranterna. De diskuterade en stund med mig och ställde en massa mycket relevanta frågor. Det var en bra, sansad, diskussion.
Den diskussionen som pågår på avstånd har däremot inte alltid varit det. Aktivisterna väcker känslor. Kanske för att klimatfrågan väcker känslor. Liksom det, att ungdomar engagerar sig.
Men om man skall välja mellan passivitet och aktivism så väljer jag alla gånger det senare. Och jag upplever att det senare också är det som vår skola sporrar till. Mindre korvstoppning, mer självständigt agerande, egna tankar. Sen kan det ”självständiga agerandet” ibland leda till lite bekymmer eller obekväma situationer för oss föräldrar, men alternativet är ändå alla gånger värre.
I detta nummer talar vi om klimatångest. Ångest kommer av en känsla av hjälplöshet, maktlöshet. Jag ropar, men ingen hör mig. Problemet är mig övermäktigt.
När det gäller klimatet är problemet stort. Det är inget man kan eller skall förminska. Men genom att lyssna kan man skapa hopp. Genom att forska i frågan på lektioner, genom att kontakta politiker, genom att i skolan bygga nätverk med övriga skolor.
För samtidigt som det finns många mycket oroväckande scenarier, så finns det också goda sådana. Det finns ljuspunkter som man kan ta fasta på och bygga kring. Många av de största bovarna från företagsvärlden håller på att sadla om. Energiindustrin står inför en stor omvälvning. Och inte minst: I varje hem kan man genom små val göra stora ändringar i sitt eget klimatavtryck.
Ett engagemang som får gehör skapar ett hopp som övervinner ångesten. Därför vinner man inget med att tysta problematiken eller genom att man demoniserar eller förringar dem som demonstrerar. Stanna hellre upp inför det som känns obekvämt och lyssna på budskapet.
Låt oss diskutera, förstå och visa att vi uppskattar engagemang. Och sedan tillsammans fundera vad vi kunde göra för att bidra positivt.
Anders Adlercreutz
ordförande för Hem och Skola
Tidningen Hem och Skola 4/2021
