Ett av Jesper von Hertzens­ starkaste skolminnen är från matsalen. – Det hände att jag käkade kompisarnas portioner då maten annars­ skulle ha slängts.

Skollunchen är kostnadsfri för eleverna. Skollunchen kostar ändå i medeltal cirka 2,80 euro per elev och skoldag. Uppemot 900 000 barn och ungdomar äter lunch i de finländs­ka skolorna.

I dag berör matsvinnet och miljöfrågor alla. Det gjorde det också när Jesper von Hertzen gick i lågstadiet på 1980-talet.

–  Jag tyckte det var så oförskämt av mina klasskamrater att slänga mat så jag åt deras portioner. Under min skoltid slängde jag aldrig mat. Dessutom var jag ofta hungrig. Min favorit i skolan var fiskpinnar och köttbullar. Också korvsåsen var god. Knäckebröd var gott.

Intresset för samhällsfrågor framgick tydligt, liksom idrottsintresset. Jesper von Hertzen tränade ofta badminton och kaloriintaget var därefter. Fortfarande är badminton-kunskapen så stark att sommaren 2021 refererade han OS-matcher i teve.

Men den där lunchen, alltså.

– Jag förstår att det inte är världens bästa mat men den är gratis. Jag var uppfostrad så att man äter det man tar. Men kanske jag överdrev lite, säger han.

Sedan slutet av 1990-talet skapar von Hertzen frågorna i HBL:s Duellen men det kan vara brädspelet Vi ses under klockan! som han är mest känd för. Det är 1 200 frågor om Helsingfors. Spelarna strävar efter att först hinna fram till mötespunkten under det stora varuhuset Stockmanns legendariska klocka genom att svara rätt på olika frågor. Tammerforsare, Åbobor och de som bor i Jyväskylä har egna versioner.

Skolvägen började på Munkholmen i södra Helsingfors. Där gick unge herr von Herzten i familjedagis hos tant Venäläinen. Också de minnena kretsar kring mat. På dagordningen fanns ofta en bärgröt ”som nog var godare med mjölk”.

Den menyn ska vi ändå inte fästa så stor uppmärksamhet vid. Det finns annat att tänka på.

– Mitt modersmål är svenska men hos tant Venäläinen gick allt på finska. Jag antar att mina föräldrar tyckte att det är så här jag bäst lär mig finska. Det gick bra och det var inget som jag undrade över, minns Jesper von Hertzen.

Också i första ”riktiga” daghemmet på Sjömansgatan gällde finska.

– Vi bodde på Nylandsgatan. Från dagiset hade jag åtminstone någon kompis i mina egna kvarter, det minns jag, Jag minns också att jag cyklade omkring i staden ensam, som 6–7-åring, och utan hjälm förstås. Jag har svårt att tro att sexåringar i dag cyklar ensamma i centrum.

Jesper von Hertzens finska är närmast perfekt, men han säger att ordförrådet är betydligt bättre på svenska.

– När jag var 20-nånting fick jag för mig att läsa Juhani Ahos Juha. Jag hade läst kanske fem sidor då jag insåg att jag förstår endast hälften. Då började jag ifrågasätta min finska, att kan jag det på riktigt eller är kunskaperna på en mera ytlig nivå? Nå, det är svår text. Gammaldags.

Då föräldrarna skilde sig var Jesper von Hertzen sex år gammal. Var skulle han börja skolan?

– Min pappa blev kvar i stan och mamma flyttade till Jollas i östra Helsingfors, där släkten bott i århundraden. Det var 1986–87. Jag bodde turvis hos mina föräldrar och Brändö lågstadieskola var halvvägs hos båda.

Hur var övergången från finskspråkigt dagis till skola på svenska?

– Minns inte att jag skulle ha funderat på det. Jag gick ettan till sexan på Brändö och det var trevligt så vitt jag minns. Vi var kanske 25 per klass. Jag hade mest problem med de tidiga morgnarna. De har aldrig varit min grej. Jag lägger mig lite för sent, stiger upp lite för sent och äter morgonmål i bilen.

På 1990-talet var Svenska normallyceum det vill säga Norsen på Unionsgatan fortfarande förutom ett högstadium också ett gymnasium. För Jesper von Hertzen var det lite som att komma hem. Området, kvarteren och gatorna var bekanta.

– Gymnasiet var roligare än högstadiet. Det var jobbigare typer i högstadiet. Jag tyckte om det klasslösa gymnasiet, grupperna var blandade och det fanns nya spännande ämnen. Jag hade några goda kompisar som var yngre än jag. Jag hörde nog inte till något kärngäng utan hade bra vänner i olika kretsar.

Jesper von Hertzen säger att han har alltid varit ganska lugn och snäll.

– Eventuellt var jag aningen provocerande men närmast då så där … ifrågasättande. Frågar man i dag mina gamla lärare så har de knappast en dålig bild av mig. Kanske skulle de säga att jag var lite slö. Antagligen skulle de också tycka att jag var harmlös.

von Hertzen gillade historia.

– Jo, allra bäst den bit som handlade om Finlands historia från ungefär Borgå lantdag framåt och sedan internationell historia från ungefär 1900-talets början och framåt. Kursböckerna var väl skrivna.

Matematik, fysik och kemi är andra viktiga ämnen.

– Att förstå grunderna är bra. Om språken skulle jag ha önskat lite mera betoning på att tala och uttrycka sig. Pedagogerna vet ändå säkert bäst.

Du studerade vidare på Svenska Handelshögskolan och tog kurser även vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. I dag är du egenföretagare. Vilka andra än matrelaterade minnen har du av skolan?

Jesper von Hertzen funderar en stund och säger sedan:

– Framförallt, säger han, lär sig folk att umgås med varandra i skolan.

– Det är garanterat en bra sak. Det kan finnas dem som man inte kommer överens med men det kan man leva med. Sedan får man hoppas att det inte finns rötägg i klassen. Eller som lärare. Eller i skolan över huvud taget.

Text och bild: Tommy Pohjola

Tidningen Hem och Skola 3/2021