I en vardag fylld av distraktioner, fullspäckade scheman och oavbruten underhållning finns risken att barn inte hinner reflektera, planera eller sätta mål för sitt eget lärande. Samtidigt visar forskning att just förmågan till självreglering är en nyckel till skolframgång.
I höst kommer Katarina Perander (bilden), socialpsykolog och sakkunnig vid Förbundet Hem och Skola att disputera vid Helsingfors universitet på temat självreglering, akademiska emotioner och upplevd självförmåga.
Kort sagt innebär självreglering förmågan att planera, starta och slutföra olika uppgifter. Att också i pressade situationer kunna reglera sitt handlande, motivera sig själv, ställa upp mål och arbeta mot sina mål.
– Det är förmågan att planera och styra våra handlingar. Det är när vi lyckas koncentrera oss trots stress och oordning och hittar lösningar i lägen när saker inte går som planerat. Det är när vi står emot frestelser och snabba belöningar, oavsett om det handlar om att undvika slösurfande på sociala medier, chipspåsen på kaffebordet eller andra uppmärksamhetsfällor. Självreglering är en superstyrka vi behöver i skolan och i hela livet, säger Perander.
Låt barnet söka lösningar
Vuxna gör sig ibland skyldiga till att hindra barn från att öva upp sin självregleringsförmåga. När man försöker vara effektiv och serverar egna, färdiga lösningar på vardagsutmaningarna i stället för att ge barnen tillfälle att söka egna lösningar.
Det finns också många sätt föräldrar kan stöda utvecklingen av självreglering.
– En öppen dialog mellan hemmet och skolan är en jätteviktig början. Att lärarna vid skolstarten öppnar upp lärandemålen för föräldrarna, förklarar vad skolan förväntar sig av eleverna och vad föräldrarna kan göra för att stöda barnets skolgång.
– Det stödet går ibland ut på att föräldrarna ska våga släppa på tyglarna. Våga låta barnen ta ansvar, låta dem misslyckas, bli besvikna och lära sig av det.
Hemma kan det vara bra att sätta sig ner med barnen och tillsammans fundera på livspusslet.
– Kasta bollen till barnen och låt dem fundera på hur de bäst orkar och hinner med vänner, fritidsaktiviteter och läxor. Hur lär de sig bäst? Vilken hjälp vill de ha av föräldrarna? Om barnet säger att ”jag vill att du förhör mig” eller att ”jag vill att du lagar smörgås och kakao åt mig när jag läser till prov” är det kanske det du ska göra. Det handlar om att stödja processen och studievanorna, inte så mycket att du förklarar hur man löser andragradsekvationer.
– Det är lite som när barnen gick i förskolan och skulle lära sig knyta skorna. Det gick lite trögt på morgnarna när de skulle knyta själva. Men då satt man tåligt och väntade för det var ett tydligt uttalat mål att när de går ut förskolan ska de kunna knyta skorna själva. Samma gäller andra färdigheter.
Sen var det det här med upplevd självförmåga. Det handlar om tilltro till den egna förmågan att klara specifika uppgifter.
– Har jag stark upplevd självförmåga tänker jag att det här fixar jag trots att det kan kännas svårt. Har jag svag upplevd självförmåga tänker jag att det här är någonting jag inte klarar och då ids jag inte ens försöka, säger Perander.
Den upplevda självförmågan kan variera starkt mellan olika situationer.
Hur vi upplever vår självförmåga beror på många saker. Det beror bland annat på tidigare erfarenheter av misslyckanden och framgångar, på hur mycket stöd och uppmuntran vi får, och på hur andra personer i vår referensgrupp klarar olika saker.
Att spjälka upp uppgifter hjälper
Föräldrar kan göra mycket för att hjälpa till att bygga en sund upplevd självförmåga.
– När barnet slänger böckerna, är frustrerat och tycker att ”det här är omöjligt, jag lär mig aldrig” kan vi försöka vända det till ett ”med övning kan jag lära mig”. Ibland känns den där uppsatsen eller presentationen för stor. Då hjälper det att spjälka upp uppgiften, sätta upp delmål och jobba med en sak i taget. När barnet inser att det faktiskt har klarat ett delmoment har vi stärkt den upplevda självförmågan och det bli lättare att ta itu med nästa uppgift.
På det sättet hänger upplevd självförmåga starkt ihop med självreglering eftersom en person som tror på sig själv också kan motivera sig själv och får saker gjorda.
– Det här är saker som många föräldrar vet, som vi ibland kanske glömmer. Jag tänker att det allra viktigaste vi som föräldrar kan göra för våra barn, oavsett ålder, är att visa intresse för deras utveckling – till den individ barnet vill utvecklas till – och stödja det, säger Katarina Perander.
Text: Pamela Friström
Foto: Karin Lindroos
Tidningen Hem och Skola 3/2021
