I mars läser jag en nyhet om att Cygnaeus skola och Braheskolan i Åbo är utan skolpsykolog. Den förra psykologen har slutat och stadens välfärdssektor är långsam med att rekrytera en ny.
I praktiken bryter Åbo stad mot lagen. En elev har rätt att träffa en psykolog inom sju dagar. De 650 för- och grundskoleelevernas rektor gissar att en ny skolpsykolog inleder sitt arbete nästa läsår.
Sådant här gör mig fly förbannad. Som förälder med erfarenhet av elevvården vet jag att om inte den fungerar så fungerar inte heller skolgången. Elevers välmående är en del av pedagogiken.
Extra svart känns nyhetsrubriken vid sidan av andra om hur barn och unga mår just nu. Pandemin och restriktionerna kommer att ha långtgående konsekvenser.
Vilket för mig till ett annat orosmoln över den här horisonten.
Om social- och hälsovårdsreformen förverkligas enligt nuvarande förslag så förs skolornas kurators- och psykologtjänster över till de nya välfärdsområdena. I dagsläget är dessa tjänster huvudsakligen en del av undervisningsväsendet. (Undantag finns, Åbo är ett av dem.)
Regeringen motiverar förändringen med ”större är bättre”-argument. Man vill åtgärda den ojämlika tillgången till elevvården och det ska bli lättare att utveckla tjänsterna när kuratorernas och psykologernas arbete knyts till välfärdsområdets övriga social- och hälsovård. Servicekedjorna för elever och studerande som behöver stöd ska bli smidigare. Och så vidare.
Intentionerna är goda men kritiken mot förändringen är massiv. Lärarfacket OAJ, Finlands psykologförbund, föreningen Skolkuratorer och många andra vill att elevvården förblir kommunernas ansvar och att kommunerna själva får bestämma hur den ordnas.
För kuratorerna är det avgörande att kontakten med skolorna fungerar när de löser akuta situationer
Jag har själv pratat med skolkuratorer som påpekat att det handlar om mera än en förvaltningsreform. För eleverna kvittar det vem kuratorernas förmän än, men för kuratorerna är det avgörande att kontakten med skolorna fungerar när de löser akuta situationer och jobbar på lång sikt med elevernas välmående och med antimobbnings- och jämställdhetsplaner.
Regeringen försäkrar att kurator- och psykologtjänsterna fortsätter finnas i skolorna, men i reformförslaget noteras risken ”att välfärdsområdet fjärmar sig från kommunernas undervisningsväsende och läroanstalter”.
Den risken är påtaglig för den språkliga minoriteten. I Åbo har det svenska bildningsväsendet förgäves försökt få välfärdssektorn att i god tid inleda rekryteringen av en ny skolpsykolog till Cygnaeus skola och Braheskolan.
Jag tänker så här: Om vårdreformen blir av så kan vi på riktigt börja tala om en ”bildningskommun”. Att skolan blir ett förhöjt ansvar i kommunerna talar för att den borde bli mer mångprofessionell. Detta, att olika typer av tjänster styrs till under skolans tak och in i dess förvaltning, känns som rätt riktning. Reformen går i motsatt riktning.
Och nej, poängen är inte att lärarna ska få fler uppgifter utan att flera typer av professioner ska verka inom skolan och erbjuda elever stöd som med säkerhet når dem.
Dan Lolax
chefredaktör på Kommuntorget
Tidningen Hem och Skola 2/2021
