I min barndom bodde en gammal man vid namn Berghem bredvid oss. Han hade säkert också ett förnamn men det var liksom sekundärt. Han var Berghem. Han byggde vindflöjlar som man kunde se lite här och där i vår by. Den finaste modellen var en flöjel med en gumma och en gubbe som med hjälpa av vinden frenetiskt snurrade på sin slipsten. Han sålde också penséer, eller ”pangseär” som det stod på skylten.
Berghem var min vän. Jag gick till honom nästan varje dag med min cykel. Jag kunde inte cykla än utan ledde min Jopo de några hundra metrarna som behövdes. Det vore att ta i att kalla Berghem en förebild, men uppenbarligen hade han inget emot att ha en 4–5-åring hängande hos sig då och då.
Som förälder är det ofta svårt att ha perspektiv till sitt barn och föräldraskapet. Gör jag rätt, gör jag fel? Hur skall jag tackla den här situationen? Kan mitt barn få men för livet?
Med sitt eget barn är det svårt. Jag är säker på att Berghem inte funderade en sekund på vad det ena eller andra han gjorde kunde ha för inverkan på mig. Jag hängde där, vi kanske talade lite emellanåt, och jag följde med vad han gjorde. Liksom jag försökte lära mig av ”Karan”, snickaren som var hos oss ibland. Eller Jaakkola, skogshuggaren som jag ibland fick följa med ut i skogen med när han fällde träd.
Med lite perspektiv till föräldraskapet och barn fäster man sig mindre vid detaljer.
Vi har fem barn. Med det första var vi stressade för allt. Med det sista snarare tvärtom. Man inser sina begränsningar som föräldrar men också det, att fast våra barn är baserade på samma recept är de alla olika. Det finns en begränsad mängd faktorer man kan påverka. Och det viktigaste är att hindra dem från att trilla ner i de djupaste dikena.
Man har fått lite perspektiv an efter. En liten del av det perspektiv Berghem antagligen hade.
I skolan ansvarar de vuxna för tryggheten. Men också där kan det vara bra med ett lite längre perspektiv. Eller snarare: ett lite annorlunda perspektiv.
Skolfarfar-verksamheten är en helt genialisk tanke. Ute i samhället finns det många människor som har tid. De sitter på en massa erfarenheter. De har sett barn växa upp, lyckas och misslyckas. De har kanske egna barn, kanske egna barnbarn.
Genom att ha dem med i skoldagen skapar man stabilitet. De bromsar upp vardagen och skapar kanske det där lilla lugnet som många behöver.
Om läraren kanske inte alltid förstår dig eller kanske har missförstått dig så kan skolfarfar sätta allt i perspektiv.
”Vet du, när jag var liten” berättar hen. ”Jag har stött på ett och annat. Men det har fixat sig”. Ett prov är viktigt. Men ett misslyckande är inte hela världen.
I mitt jobb i riksdagen har jag emellanåt varit mycket tacksam för att vi har en stabil grundlag. Nånting som hindrar oss från att springa efter varje ny grej och som tvingar oss att förankra allting i det som ligger underst.
Det är kanske lite att ta i att jämföra med skolfarfar, men jag gör det ändå: Att ha en person som kan ge perspektiv och som kan avdramatisera och lugna ner vardagen, som har tid och ett lyssnande öra kan inte vara annat än bra. Berghem i grannhuset hade varit en utmärkt skolfarfar.
Anders Adlercreutz
ordförande för Hem och Skola
Tidningen Hem och Skola 2/2021
