Det bästa är ändå att få gå i skolan igen. Det säger elever, lärare och forskare som tidningen Hem och Skola talat med. Ett år av undantag och regler som inte bara begränsar utan stänger av skola, hobbyer och socialt umgänge har helt klart påverkat alla. Tröttheten är påtaglig.
Eleverna och lärarna vid Kungsvägens skola i Sibbo eller vid Mattlidens skola i Esbo har inte gett upp. Blicken är riktad framåt. Det skrattas en hel del under intervjuerna. Det finns hopp. ”Nog ska det blir bra igen”, som en elev säger.
Vad var det som hände?
Många minns nyheterna om en allvarlig virussjukdom som härjar i Kina och snabbt sprids med resenärer till andra länder. I februari 2020 hade de finska myndigheterna fullt upp med att stämma av en för hela landet gemensam strategi för att stävja en hotande epidemi.
En månad senare öppnade distansskolan och stora delar av samhället kördes ned.
Social- och hälsovårdsministeriets brev gick till alla hushåll i hela landet.
”Undantagsförhållanden råder i Finland på grund av coronavirusläget. Vårt gemensamma mål i den här situationen är att bromsa upp spridningen och skydda riskgrupper.”
– Det var en måndag eftermiddag i mitten på mars vi fick veta att skolorna stängs, säger rektor Ulrika Willför-Nyman vid Mattlidens grundskola i Esbo.
Följande dag ägnades åt planering. En endaste dag.
– Jag minns att jag kom på morgonen till personalrummet för årskurserna 1–6. Hur ska vi göra det här eller det där? Någon visste hur man använder videolänkar. På eftermiddagen var det genomgång med hela personalen, ”så här laddar ni upp material och så här talar ni med eleverna”. Vi började sända på onsdagen.
Riktiga lektioner
För rektorn gällde att betona skolans betydelse för hela samhället. Alla elever skulle bli bekräftade dagligen, vilket är mycket betydande för deras välmående.
– Det var viktigt att säga: Vi ska också ge föräldrarna arbetsro, visa att vi är uppkopplade med eleverna och tar ansvar för deras undervisning. Det är inte så att vi ger eleverna en uppgift som ska lösas på egen hand, kopplar av videomötet, och sedan lämnar de in uppgiften i slutet av veckan. Skoldagen pågår som vanligt från morgonen till eftermiddagen. Vi håller eleverna sysselsatta.
– Assistenterna och speciallärarna började genast ringa eleverna som de jobbar med. ”Hej, hur går det, har du kommit igång, vet du vad du ska göra?” Vi väntade inte tills vi såg att någon föll bort eller inte kopplade upp, säger Ulrika Willför-Nyman.
Fanns det i skolan en färdig handlingsplan? Eller var det magiskt, ni trollade fram den på några dagar?
– Kanske det är detta som kännetecknar proffs. Man har en situation som antingen är förutsägbar eller icke-förutsägbar. Man gör en bedömning. Vad är det som krävs just nu? Vad behövs? Vad ska vi göra? Längre in i processen finjusterar man.
I Sibbo vid Kungsvägens skola har rektor Jouni Piippo en liknande historia att berätta.
– Distansundervisningen började plötsligt, men det mesta fungerade bra efter några dagar. Alla visste vad de skulle göra, lärare och elever, säger han.
Tungt med munskydd
Jesse Nyman och kompisarna går ut på skolgården i Nickby. Det är munskydd inne och ute som gäller nu när fotograf och redaktör är på besök. Ingen annan än de som arbetar i skolbyggnaden får gå in. Samma sak i Esboskolan Mattliden.
– Nog klarar vi det här. Alla vet varför vi ska ha munskydd, tänka på säkerhetsavstånd och tvätta händerna, säger han och tillägger:
– Viktigast är att vi får vara här i skolan, säger han om ett år som verkar oändligt.
Tongångarna är liknande i Mattliden. Skolan, det vill säga kommunen, betalar för ett antal munskydd per elev som ska räcka till för lektionerna. Behövs flera så ordnar det sig. Utmaningarna handlar om kommunikation.
– Jag tittar på munnen när jag pratar med någon. Nu är det svårare att uppfatta vad människor säger. Man måste verkligen lyssna. Alla här lärt sig att kommunicera mera med ögonen, säger Silja Eklund.
Lektionerna är tyngre – också för lärarna.
– Lärarna verkar trötta för det är jobbigare också för dem. Det blir tyngre att prata med munskydd. Om det tidigare var oroligt i klassen så kunde de säga ”nu tyst!” men nu är det kanske mera så att man bara väntar tills det blir lugnt.
Krisen som pågår
I slutet av maj 2020 tillsatte Social- och hälsovårdsministeriet en arbetsgrupp med uppgift att kartlägga och stärka barns och familjers välbefinnande i eftervården av coronaepidemin. En första rapport publicerades i juni. Enligt den glöms barnens rättigheter och särskilda ställning lätt bort under undantagsförhållanden. Krisen ökade ojämlikheten bland barn och unga.
Tonen skärps i den slutrapport som offentliggjordes i januari 2021. I rapporten konstateras att det finns en oro för att en utdragen kris kommer att ha en djup påverkan.
– Konsekvenserna för barn och unga bör beaktas på ett omfattande sätt och man bör se till att det finns tillräckliga resurser för att trygga barns, ungas och familjers välfärd, enligt arbetsgruppen.
Skoldiskotek och danser som aldrig blev av. Kalas och fester. Basarer. Utflykter och resor. Bänkskuddardagen som inte blir av – allt som bara försvann. Poff! Och för många kan känslan av ensamhet ha ökat.
Rektor Ulrika Willför-Nyman understryker barnets perspektiv.
– Ett barn blir varje dag mera självständigt i grundskoleåldern. På dagsnivå är myrstegen allra viktigast. Ett år med corona-restriktioner är en lång tid, en tid då barnet inte fått utvecklats åldersenligt: Frigöra sig, börja utvidga reviret, öka rörligheten och upptäcka världen. Gå hem till kompisen eller bara hänga vid fotbollsplanen. Allt detta har begränsats. Den viktiga självständighetsprocessen bekymrar mig. Både ur yngre och äldre barns perspektiv.
Verksamhetsledaren vid Hem och Skola Micaela Romantschuk noterar att hela familjers sociala sammanhang dramatiskt kringskurits. Nu gäller att återupprätta och bygga upp den sociala gemenskapen kring skola och daghem.
– Det är extra viktigt att nu vara lyhörd för speciellt de familjer och barn och unga som har haft det extra jobbigt under pandemin. Jag hoppas att föräldraföreningarna nu verkligen funderar på sitt syfte; att stärka välbefinnande bland barn och unga och att jobba för en god kontakt både mellan hem och skola eller daghem, men kanske nu särskilt mellan föräldrar, säger hon.
– Man vet att det finns barn och unga som helt försvunnit från radarn under pandemin. Det samma gäller också hela familjer. Vi kan anstränga oss för att nå ut till alla föräldrar. Jag hoppas också att skolor och daghem tillsammans med föreningarnas styrelser kan fundera på framtiden.
Text: Tommy Pohjola
Foto: Karl Vilhjálmsson
Tidningen Hem och Skola 1/2021
