I skrivande stund råder åter en tid av undantag och i vår skola är distansundervisningen i gång igen. Jag har återvänt till skolan och lärarjobbet efter 18 år i andra uppgifter, och det känns inte optimalt att inte ha eleverna i klassrummet, men jag är glad över att jag i alla fall hann ha dem i klassrummet i nästan två månader innan vi övergick till distansundervisning. Jag är också glad över att jag hann ha föräldramöte i min egen klass – mycket blir lättare då man har träffat varandra.
Under föräldramötet skulle det, som sig bör, väljas klassföräldrar. Det brukar vara stunden då det blir pinsamt tyst och blickarna söker sig mot golvet. Men inte denna gång, jag hade faktiskt två som anmälde sig omgående. Jag vet inte om det var orsaken, men det gjorde det knappast svårare att ställa upp då jag sade att klassföräldrarna inte behöver ha ansvar för någon klasskassa, för vi behöver inte samla in några medel.
Det här med att samla in pengar av föräldrarna är något som har stört mig länge. Det störde mig senast jag jobbade som lärare, det har stört mig under den tid mina egna barn gått i den grundläggande utbildningen, och i mitt senaste jobb som utbildningsbyråkrat förundrades jag mången gång över hur tokigt det kan bli med dessa ”frivilliga” penninginsamlingar.
Lagen är tydlig, den grundläggande utbildningen ska vara avgiftsfri. Inget konstigt med det, inga tolkningsmöjligheter. Ändå är det många gånger så otroligt svårt.
Men då skolan inte har råd att låta eleverna göra roliga saker, då måste ju vi föräldrar ställa upp, har jag hört som argument. Eller, det är ju frivilligt att betala, ingen ska känna sig tvingad. Jag vill se den förälder som ställer sig upp och säger att familjen måste välja mellan mat på bordet och pengar till en utfärdsbuss. För alla har faktiskt inte råd att betala. Och ju fler som har möjlighet att betala, desto svårare blir det för dem som måste erkänna att de inte fixar det.
Alla vill vi ju våra barns bästa. Och visst kan det vara roligt med små guldkanter i skolvardagen. Ett teaterbesök, en resa till närmaste skidbacke eller något annat som ger ett uppiggande avbrott. Men faktum är att om det inte finns budgeterade medel för sådant här, så måste vi kunna välja bort det. Och en guldkant behöver kanske inte kosta något? Lärare är fantastiskt kreativa människor som kan bjuda på intressanta upplevelser utan extra kostnader. En promenad till en närliggande skog eller park för att undersöka naturen, ett besök på biblioteket eller ett läxförhör på Kahoot i stället för på traditionellt vis är saker som upplevs som roliga och inte kostar något extra.
Det sistnämnda verktyget brukar eleverna gå igång på och jag tror inte att de alltid ens märker att de lär sig på samma gång. På en elevhandledningstimme med min klass hade jag gjort en Kahoot om deras skola. Den fråga som fick flest rätta svar var frågan om vilken hundras vår kurators sociala tjänstehund Selma är – också hon en verklig guldkant i vår skolvardag.
Text: Ann-Sofi Loo
lärare med ett förflutet som överinspektör och lärarutbildare
Tidningen Hem och Skola 4/2020
