Då mobbningen var som värst brukade jag smyga in i mormors och morfars sovrum, plocka fram pistolen och väga den i min hand, och tänka mörka tankar.
Våld löser ingenting, sägs det. Tja, för min egen del löste våld allting. Eller åtminstone gav det mig en utväg ur mobbningshelvetet som jag hade genomlidit i nästan åtta år.
Det här är någonting som jag har ägnat hela mitt liv åt att försöka förlika med min i övrigt pacifistiska livssyn.
Året var 1985. Höstterminen hade precis börjat och jag satt i skolans bibliotek. In vandrar mina mobbare. De har inte sett mig på hela sommaren. Under de två månader som har passerat har jag vuxit till mig, inte långt ifrån mina nuvarande två meter.
Då mobbarna börjar med sitt sedvanliga häcklande stiger jag upp. Då tystnar de.
Men det är för sent. Någonting brister i mitt huvud. Jag går fram och tar flockens alfahanne i kragen och ger honom ett rejält kok stryk.
Jag går som suverän segrare ur mitt sista slagsmål hittills i livet. Och från och med den dagen är det tvärt slut på mobbningen. Var det så enkelt? tänker jag för mig själv, om och om igen.
Fast mobbarna visste kanske inte vilken tur de hade. Det kunde ha gått mycket värre.
Några år tidigare hittade jag en pistol i min morfars garderob. En krigstida, nio millimeters tysk Mauser. Då mobbningen var som värst brukade jag smyga in i mormors och morfars sovrum, plocka fram pistolen och väga den i min hand, och tänka mörka tankar.
”Då skulle skrattet tystna, en gång för alla”, tänkte jag och såg för min inre syn hur jag vandrar in i klassen. Mobbarna ser mig komma in och börjar peka och skratta. Då drar jag fram pistolen, och med ens skrattar ingen.
Jag har tänkt mycket på varför jag inte gjorde det. Vad var det som fick mig att välja en annan väg än Pekka-Eric Auvinen- och Matti Saari? Jag balanserade på samma knivsegg som de, men jag steg ned på den trygga sidan och lade morfars pistol tillbaka i skåpet.
Vad hade jag som de inte hade? Nå, jag hade åtminstone ett tryggt hem med en familj som stödde mig. Jag hade en oas, en ö ute i skärgården där jag var utom räckhåll för mobbarna, där jag tillbringade somrarna och slickade mina sår.
I dagens läge skulle det inte vara möjligt, har jag insett. I dag finns det inte en så avlägsen vrå i världen att mobbarna inte skulle kunna nå mig, dag och natt. Jag har tillbringat mången stund med att tacka min lyckliga stjärna för att jag växte upp i en värld som inte visste vad internet eller smarttelefoner var.
Om mobbarna hade haft den heta linjen då, när det begav sig, då hade jag kanske inte lagt tillbaka morfars pistol i skåpet.
Eller vad vet jag. Onödigt att spekulera i hur det kunde ha gått (säger jag som nyss har skrivit en pjäs på det här temat för Lilla teatern). “Om ej om i vägen vore, kossorna i luften fore”, som mormor brukade säga.
Och dessutom, pistolen var inte laddad och jag skulle knappast haft någon praktisk möjlighet att få tag på ammunition ens, intalar jag mig själv. I dag skulle det väl kräva två–tre googlingar för att hitta nio millimeters patroner, antar jag.
Bland annat av den anledningen är jag desto mer rädd för mina egna barns, och andra oskyldigas, skull. Mina pojkar blir inte mobbade, guskelov, men det finns gott om andra som blir det. Mobbarna, de tror att de bara har lite oskyldigt skoj. De vet inte vilka mörka krafter de leker med, krafter som kan drabba många oskyldiga som råkar befinna sig på fel plats på fel tid. Mina egna barn kan finna sig själva bland dem.
Jag är rädd för att det bara är en fråga om tid innan det händer igen. Vi har inte sett våra sista skolskjutningar, inte ens här i Finland, misstänker jag.
Plötsligt får jag en sådan lust att bara omfamna mina pojkar och krama dem.
Marcus Rosenlund
journalist och författare
Tidningen Hem och Skola 1/2019
