Den lagstadgade eftisverksamheten fyllde 20 år under 2024. Sydkustens landskapsförbund upprätthåller ett nätverk av aktörer inom verksamheten som med anledning av jubileet belyser eftis ur olika synvinklar. Till skaran samarbetspartner hör Förbundet Hem och Skola och den här kolumnen är vårt bidrag till eftisjubileet.
Ända sedan familjen Hedenhös tid har vi vuxna varit skickliga på att utöva vårt föräldraskap enligt principen Gör som jag säger, inte som jag gör.
Och som 54-årig trebarnsfar vet jag vad jag pratar om. Otaliga gånger har jag dundrat med skallen före in i den där idiotiska principen.
Varför klassar jag principen som idiotisk? För att den aldrig har funkat och aldrig kommer att funka. Det garanterar nämligen den så kallade speglingseffekten. Barn lär sig av vad vi föräldrar gör, inte vad vi säger.
Och förstås håller du nu med mig. Ändå lovar jag att du inom några dagar kommer att försöka utöva ditt föräldraskap med hjälp av den idiotiska principen (låt mig veta ifall jag har fel).
För att få en smula tröst över våra ack så mänskliga tillkortakommanden kan vi glädja oss över att vi inte är den första generationen av usla förebilder. Vi har många historiska förebilder vad gäller att vara usla förebilder.
Se här min snabba kronologi över åtta rätt så galna klavertramp:
1. Jag ska bara ha mig en cigarett!
Länge rökte föräldrar oblygt framför barnen. På restauranger, på flygplan och till och med hemma. Passiv rökning? Bah, sa vi och puffade på.
2. Ingen fara, jag kan faktiskt köra bil!
Vad gäller trafiksäkerhet har vi vuxna många synder på vårt samvete. Under årtionden var flytvästar för dem som inte kunde simma, cykelhjälmen var så förskräckligt ful och säkerhetsbältet var alldeles onödigt där på baksätet.
3. Ät din frukost nu, en kopp kaffe räcker för mig!
Vi predikar för våra barn om frukostens betydelse medan vi själva står tillbakalutade mot köksbänken och sippar svart kaffe. (Tack och lov har vi inte längre ciggen i andra handen…)
4. Du måste säga förlåt!
Vi uppmanar våra barn att be om ursäkt direkt. Men när vi föräldrar själva snäser eller tappar humöret? Då är det tyst.
5. Är domaren blind?! Gör mååål!
Den där föräldern som skriker och gormar som om det gällde VM-finalen och dessutom skuldbelägger sitt barn (och alla andra) för varje missat mål.
6. Jag är mycket miljömedveten!
Skenheliga föräldrar som kör bilen överallt, flyger till London för shopping och inte ens vill sortera soporna.
7. Ut med dig och spring! Men räck mig fjärrkontrollen först!
En stillasittande livsstil och ultraprocessad mat är de två främsta orsakerna till att barnfetma ökar lavinartat. Givetvis är det vi föräldrar som är nyckeln till en förändring. Vi måste bara masa oss upp ur soffan och börja leva som vi lär.
8. Jag måste svara på det här. Men du ska lägga undan telefonen!
Smarttelefonen är väl det yttersta beviset på hur svårt det är att leva som vi lär? I alla fall lever vi i ett tidevarv när en plingande och vibrerande manick obehagligt tydligt avslöjar det hyckleri som vi vuxna gör oss skyldiga till.
Till råga på allt har vårt eget telefonberoende fått sig allt mer bisarra uttryck. I stället för en dos självkritik väljer vi att peka på andra! Som för att rättfärdiga vårt beteende snörper vi fördömande på mun genast tillfälle ges. Till exempel när vi ser en småbarnsförälder i lekparken med telefonen framme (Usch vilken usel förebild för de små barnen!).
Också eftispersonalen får sig en släng av sleven.
Vilken slags miljö motverkar de åtta problemen som jag listade här ovanför? Jo, eftis. En hurtig miljö med lek, pyssel, samtal och nya erfarenheter. Allt inramat av engagerade vuxna som varje dag gör sitt yttersta.
Men hur tackar vi hjältarna på eftis?
Jo, vi skickar stup i kvarten anvisningar till eftistelefonen; Jag kommer tio minuter för sent! Skicka ut Lisa om fem minuter, jag parkerar utanför! Jag glömde Pelles regnbyxor!
Och den kollektiva bottennoteringen bokförs när vi föräldrar har mage att bli upprörda när vi ser en eftisledare med näsan fast i telefonen. Fast allt hen försöker göra är att tillgodose den strida ström av önskemål som rasslar in.
Mitt förslag till dig: Var snäll mot varje eftisledare du möter. Och tänk två gånger innan du bränner i väg ett meddelande till eftis. Tänk om du skulle ringa i stället?
Eller ännu bättre, kanske du i morgon rentav hinner stanna upp en stund och prata öga mot öga med eftisledarna?
Då är du den bästa tänkbara förebilden – för både barn och föräldrar.
Jocke Enegren
jocke.enegren@hemochskola.fi
Jocke Enegren är kommunikatör och chefredaktör på Förbundet Hem och Skola.
PS. Har du redan hört om Våga bara vara-kampanjen? Kolla in den och beställ gratis din egen affisch!
