Låt oss för en stund bortse från huvudhandlingen i den kritikerrosade serien Adolescence (Netflix) och fokusera på de scener där två poliser beger sig till en högstadieskola för att försöka få fram information om det brott de utreder.
Det går, kan man säga, käpprätt åt helvete.
I både klasser och korridorer möter de uppkäftiga, högljudda och oförskämda tonåringar, som vägrar svara på frågor, och vägrar hjälpa till. Eleverna hyser ingen som helst respekt gentemot varken poliser, lärare eller, för den delen, mot varandra. Hur ivrigt en av lärarna än försöker bistå poliserna så rår hon inte på elevernas respektlösa beteende.
Lärarna har gett upp. Det här är ju bara en förvaringsplats, suckar den ena av poliserna, iögonfallande frustrerad.
Man ska naturligtvis inte dra några stora slutsatser om hur det går till i finländska skolor utgående från en fiktiv brittisk serie. Men däremot kan man nog notera att de senaste åren bjudit på otaliga medierapporter där också våra egna lärare gett uttryck för en djup frustration över hur många (nej, inte alla) elever numera verkar ha tappat bort det man tidigare kände som folkvett. Precis som ungdomarna i den brittiska skolan verkar ha gjort.
I folkvettet ingår att man respekterar läraren, andra vuxna och sina skolkamrater. Det handlar alltså om hyfs, artighet, god ton, vett och etikett, anständighet, respekt. Folkvettet är en färdighet man borde ha lärt sig hemifrån redan som liten.
Det är den färdighet som gör att en elev skäms och skärper sig då hen beter sig så illa att läraren behöver säga ifrån med sträng röst, då läraren behöver utfärda kvarsittning (eller göra en illröd markering i Wilma), eller då eleven beter sig så dåligt att skolan måste kontakta föräldrarna.
Folkvett är en nödvändig färdighet för att skolan ska kunna fungera. Det är också en färdighet som många verkar sakna i dag. Att påpeka det är däremot aldrig populärt.
Samtidigt: oljud, stök, selektiv hörsel, rastlöshet under lektioner, fysiska eller verbala angrepp mot klasskamrater, uppkäftighet mot lärare… Jag är knappast den enda föräldern som hört erfarna lärare sucka över hur mycket av tiden numera går till andra saker än det pedagogiska uppdrag de är satta att göra.
”Barnen är ju bara barn, det är föräldrarna som är problemet” sa en garvad lärare en gång till mig, innan hen sorgset checkade ut på förtidspension på grund av den usla arbetsmiljön i en lågstadieklass.
Med det menade hen att en lärare omöjligt kan förändra ett störande beteende då barnets föräldrar vägrar lyssna, eller rentav går till motangrepp mot läraren. Är inte hemmet lyhört så förändras ingenting.
Ingen vuxen tycker väl om att höra att det egna barnet beter sig dåligt i klassen. Men jag tänker att vi måste lyssna då läraren pratar. Det gäller elever, men i allra högsta grad också oss föräldrar.
Jeanette Björkqvist, journalist
