Häromdagen ringde telefonen. Jag svarade och hörde en man harkla sig.
– Ja hej, Andrew här!
– Andrew? Vem Andrew?
– Andrew, Andrew Tate!
Det dröjde några sekunder innan jag förstod. Jag hade den cigarrökande kvinnohataren Andrew Tate på tråden. Nu var det min tur att harkla mig.
– Sitter du inte bakom lås och bom i Rumänien?
– Jo visst, men de släpper ut mig när som helst! Det har jag hört av mina fans på Tiktok. Och nu undrade jag … ja, jag skulle behöva ett jobb. Ett riktigt jobb.
– Vad har det med mig att göra?
– Jag vill jobba som barnvakt hos er! När kan jag börja?
Jag lade på.
Men strax efteråt ringde det igen.
– Tjena, tjena! Det är jag, Nusret!
– Nusret?
– Nusret Gökçe! Du vet, Salt Bae?
I mitt huvud fladdrade några filmsekvenser från finalkvällen i Qatar förbi. Jag såg hur herr Gökçe lyckades ta sig ner på plan där han roffade åt sig guldpokalen och kletade på den framför kamerorna.
– Och vad vill du då?
– Jag skulle gärna sitta barnvakt hos er!
Jag slängde på.
Men fler samtal följde. Tusentals av dem. Varje dussinkändis på Youtube och Tiktok tycktes ha mitt nummer. Och alla ville de sitta barnvakt. Illamåendet jag kände övergick i skrämselhicka när jag insåg den fruktansvärda sanningen: Alla de här pajaserna är redan barnvakter för våra barn.
Vad sjutton hände egentligen? När bestämde vi oss vuxna för att kasta in handduken? När beslöt vi att rycka på axlarna och lämna över våra barn till de här virrpannorna som löper amok i varje digital kanal?
Kan vi kanske spela ut coronakortet? Skylla på pandemin? Nej, det kan vi inte. Visst fick coronan Youtube-direktörerna att gnugga händerna, men det friskriver inte oss från vårt föräldraskap.
Långt före vintern 2020 stoppade vi skärmarna i händerna på ungarna. Vi trugade till och med skärmen på småttingarna i sin vagn. Bara för att hålla dem tysta och beskedliga på stan, i butiken och vid restaurangbordet. Youtube, ta hand om det här, tack. Jag är lite upptagen.
I ett huj förvandlades det som först var en sista nödlösning till standardförfarande. Snart ersattes varje sekund av långtråkig väntan med en skärm. Vi ruckade på regeln Bara titta på skärm under långa bilresor till att inkludera den kortaste bussresan. Kort efter det var det dags för underhållning på vägen till skolan.
Vem minns tecknaren Richard Scarrys berättelse om pappa Kanin på promenad? Han spatserar gatan fram med näsan i tidningen och ser inte alla farorna som hotar. Precis så aningslöst går våra barn över gatan, fullständigt uppslukade av spel eller snabba klipp.
Har vi föräldrar verkligen resignerat fullständigt? Tydligen. I alla fall tycks vi titta oförstående när lärarna oroar sig över att våra barn knappt kan traggla sig igenom en bok och har svårt att hållas vakna i klassen.
Problemet är förstås att vår likgiltighet har konsekvenser, både på kort och lång sikt.
Varför säger tandläkaren att godis ska begränsas till en dag i veckan? Vi vet alla svaret, socker förstör tänderna. Och barnen får höra ett tydligt Nej, bara godis på lördag från oss vuxna.
Men varför tycker vi vuxna att skärmgodis är okej i obegränsade mängder, sju dagar i veckan? Jag måste få svar på den frågan. Men var hittar jag svaret?
Kanske på Youtube.
Jocke Enegren, trebarnspappa och copywriter
