Ukrainska, arabiska, albanska och engelska. Men även kroppsspråk och de första trevande meningarna på svenska. I den förberedande klassen i Zachariasskolan i Nykarleby gäller det att hålla koll på språken.
Det har varit en annorlunda terminsstart för Irene Slätbacka och hennes kolleger i Zachariasskolan. Varje år brukar skolan ha en grupp med förberedande undervisning för barn från andra länder, men i år finns det hela tre grupper, och största delen av barnen är ukrainare.
– Titta, här är vår flagga, säger tioåriga Nazar och visar upp en teckning han har gjort.
Nazar kom till Finland i våras. Han lär sig snabbt och kan redan berätta att flaggan är gul och blå. På svenska.
Men vardagen i klassrummet är inte alltid lika smidig. När eleverna kommer in från rasten märker Irene Slätbacka att Nikolas ser lite ledsen ut. Hon försöker fråga vad som hänt, och han pratar på – på ukrainska. Irene Slätbacka tar fram sin telefon och med hjälp av Googles översättningstjänst reder de ut vad som har hänt. Det visar sig att han varit ensam hela rasten.
– Tekniken är ett otroligt bra stöd, speciellt i början. Visst skrattar vi ibland åt vissa översättningar, men med hjälp av översättningstjänster kan vi förstå varandra, säger hon.
Slätbacka har jobbat många år med förberedande undervisning och elever med utländsk bakgrund. Det här är hennes första läsår i Zachariasskolan i Nykarleby och hon är glad över att plötsligt ha ett helt team omkring sig.
– I de skolor jag hittills jobbat har det ofta funnits bara en förberedande grupp och då är man ganska ensam med sina funderingar. Utmaningarna i de här grupperna är helt andra än i vanliga klasser. Nu har vi ett större team, plus att vi samarbetar med folkhögskolan Kredu som undervisar de äldre eleverna, säger hon.
Utmaning hitta läromedel
Just nu pågår arbetet med att kartlägga alla elever för att ta reda på vilken kunskapsnivå de ligger på, vilka intressen de har, hur integreringen ska ske och för att skapa ett eget individuellt studieprogram för alla. Kartläggningsmetoden är ny för i år, framtagen för de finlandssvenska skolorna. Under intervjuerna är läraren, eleven, föräldrarna och en tolk närvarande.
– En annan utmaning är att hitta bra läromedel. På finlandssvenskt håll finns det bara en lärobok som vi använder, resten av materialet får vi helt enkelt leta efter på egen hand. En hel del av det vi använder är från Sverige, säger Irene Slätbacka.
Att undervisa i en förberedande grupp är något helt annat än den strukturerade vardagen i vanliga klasser med bestämda scheman och ämnen. Irene Slätbacka säger att mycket av det man annars tar för givet inte nödvändigtvis fungerar. Eller tar mycket längre. Den största utmaningen är språket. Det blir en hel del engelska och mycket kroppsspråk.
Varken Irene eller hennes kollega Sabina Wallis kan teckenspråk, men de har utvecklat egna tecken som visar att man ska vara tyst, tvätta händerna, gå till maten eller samlas i en ring. De jobbar också med bildstöd – lappar med uppmaningar att tvätta händerna ska förutom texten också ha en bild. Förutom ukrainarna består gruppen i lågstadiet av två albanska elever, två med arabisk bakgrund och en sydafrikansk pojke med engelska som modersmål.
– Det som är smidigt med eleverna från Ukraina är att de har en skolbakgrund, de har koll på rutiner och vet hur en skola fungerar. Så är inte alltid fallet till exempel med familjer som bott länge i flyktingläger, säger Irene Slätbacka.
– Fast skolan här är mycket bättre! säger Pavel.
Eller han försöker säga det, men får ta till datorn för att få fram alla orden. Irene Slätbacka tar fram det ukrainska tangentbordet och Pavel börjar översätta. Han säger att lektionerna hemma i Ukraina är ganska tråkiga, och att maten är sämre.
– Vi fick bara kall mat, och dessutom måste man betala för den, säger han med hjälp av översättningstjänsten.
Integreringen är viktig
Det som ytterligare försvårar kommunikationen och språkinlärningen är att ukrainskan har andra skrivtecken. De flesta ukrainska eleverna började i skolan redan i våras, och tanken är att de ska gå hela läsåret i den förberedande gruppen. Sedan ska de integreras i vanliga klasser. Ifall någon är extra snabb att lära sig språket kan han eller hon integreras mitt under läsåret, men Irene Slätbacka brukar rekommendera att man stannar hela läsåret i den förberedande gruppen. Däremot försöker man se till att alla elever någon gång under året är integrerade i något ämne.
Språkinlärningen är viktigast, men det handlar också om att lära sig det sociala samspelet, kulturella skillnader och få en bild av hur den finländska skolan och samhället fungerar.
Även föräldrarna ska integreras. Irene Slätbacka försöker så snabbt som möjligt få in föräldrarna i Wilma, men i början är det lättare att använda andra metoder. Hon tar fram sin telefon och visar appen Telegram. Den fungerar ungefär som Whatsapp, men här kan du också översätta meddelandena.
– Jag brukar klistra in information från Wilma på Telegram. Det är viktigt att föräldrarna redan från början känner sig inkluderade och vet vad som händer i skolvardagen.
Lektionen går mot sitt slut och eleverna får städa undan bildkonstgrejerna. Åttaåriga Zlata vill ännu visa upp sin teckning för fotografen innan hon lägger undan den i sin mapp. Sedan ska alla tvätta händerna innan det blir dags för lunch.
– Bara en sådan enkel sak som att stå i kö och vänta på sin tur är något vi behöver öva extra mycket i vår grupp, säger Irene Slätbacka och stänger dörren till FBU – klassen för förberedande undervisning.
Fotnot: Eleverna presenteras enbart med förnamn, enligt Zachariasskolans önskemål.
Text: Sonja Finholm
Foto: Eva-Stina Kjellman
