Utmattning är vår nya folksjukdom. Enligt Arbetshälsoinstitutets statistik känner var femte anställd finländare att deras stressnivå är hög eller mycket hög. Ännu värre är det hos föräldrar till barn i och under skolåldern. Och allra värst är det bland mammorna.
Enligt definitionen är utbrändhet en störning som drabbar den som upplever långvarig stress i sina arbetsuppgifter. Men hur är det för den vars stressnivå ytterligare förhöjs rejält då man lämnar arbetsplatsen och kliver innanför dörren till hemmet? Då det som borde vara en miljö som erbjuder vila och återhämtning, ofta påminner mycket mera om en krigszon, om ett ständigt undantagstillstånd, eller om ett arbetsläger utan några utsikter till benådning?
För den som under tillräckligt lång tid överbelastar sina system, är kraschen ofta oundviklig. Att bli utbränd innebär en själslig jordbävning. Den drar med sig allt när den kommer. Långvarig stress får oss att tappa glädjen i det vi gör. Den tvingar in oss i ett cyniskt förhållningssätt till det som brukade vara viktigt. Den gör att vi förlorar vår skärpa, vi förlorar kontrollen över oss själva. Till slut kommer droppen som får hela bygget med sina orimliga proportioner att rasa. Kvar sitter vi i ruiner, och känner inte längre igen någonting alls. Inte oss själva, och inte världen runt omkring oss.
Det fantastiska med att vara förälder är att vi får många chanser. Det finns utrymme att göra misstag, bara vi försöker att reparera.
Att återhämta sig från en utmattning är ett långsiktigt projekt. Det är ingen vits att bygga upp livet så som det var innan. Vi tvingas ofta till radikala förändringar. De kanske inte syns så mycket på utsidan. För mest handlar det om förändringar på insidan. Om att resa gränser kring oss själva. Om att justera de egna förväntningarna. Om att kunna existera i nuet. Om att respektera oss själva, och tillgodose det egna behovet av balans i vardagen.
I bästa fall utmynnar utbrändheten i en process som för oss i en hållbar riktning, där vi bearbetar våra brister, stärker vårt sanna jag och skapar utrymme för ett liv där glädje och ett lagom tempo står i fokus. Att leva med andan i halsen drabbar inte bara oss själva. Det drabbar också våra barn. Framför allt förmedlar det en bild av att livet är en tävling att vinna.
Det fantastiska med att vara förälder är att vi får många chanser. Det finns utrymme att göra misstag, bara vi försöker att reparera. Våra barn är formbara individer, och det är vi faktiskt också själva. Det kan vara svårt att lyfta blicken ur det tunnelseende som drabbar oss när allt går snabbare och snabbare. Men om du hör till den femtedel som just nu håller på att driva dig själv rakt in i kraschen – försök. Försök.
För egen del har jag landat i en insikt som får utgöra min ledstjärna åtminstone under de här mest intensiva åren. När jag ställs inför en uppgift frågar jag mig: Kan någon annan göra detta, eller är det bara jag som kan? Det som någon annan kan göra får gå vidare. Det som bara jag kan göra, det gör jag till mitt. Det hjälper mig att urskilja vad som är viktigt på riktigt.
Text: Sara Jungersten
