Det är mycket som inte sägs när lärare och föräldrar talar med varandra. En orsak är lärarutbildningen som inte ger lärarstuderande tillräckliga färdigheter i föräldrakommunikation, visar ny forskning.
I sin färska doktorsavhandling i pedagogik vid Turun yliopisto fördjupade sig Miina Orell i lagar, läroplaner, statliga och kommunala direktiv som reglerade skolornas föräldrasamarbete. Dessutom intervjuade Orell en grupp grundskollärare.
Forskaren märkte snabbt att lärarnas åsikter om kommunikation med föräldrarna i mångt och mycket inte motsvarade de vackra idealen som utmålades i texterna von oben. Orsaken? Ja, lagarna och läroplanernas om samarbetet mellan hem och skola baserar sig på ett antagande om en gemensam fostran, förståelse och värdegrund. Men de facto upplever lärarna själva en stor frihet i hur de handskas med föräldrar och ges i praktiken inte utförliga råd om hur de ska diskutera. Mycket görs därför enligt tycke och smak, blir outsagt och kan gå fel. Direkta praktiska handlingsråd om hur man ska sköta något visst vardagsärende dominerar.
Alla intervjuade var överens om detta: Lärarna får för lite utbildning och stöd både under lärarutbildningen och när de tar steget ut i arbetslivet. Intressant nog ifrågasatte vissa lärare också själva lärandet, alltså ifall det ens var möjligt att lära sig föräldrasamarbete om man inte annars förstod sig på det.
När Orell intervjuade lärare om hur de ser på samarbetet med föräldrarna märkte hon tre olika grupper:
Den första gruppens lärare uppfattade kommunikationen till föräldrarna som en skyldighet bland många andra. Lärarna i den här gruppen strävade efter att hålla en viss distans till familjerna och koncentrerade sig på vardagskommunikation.
Den andra gruppens lärare såg sig själva som experter på barnets bästa med en möjlighet att bistå familjerna att förändras och utvecklas. Lärarnas förhöll sig till familjerna på ett kluvet sätt; å ena sidan värderades föräldrarnas insats i fostran, men å andra upplevde man samarbetet med föräldrarna som en börda och blev irriterade då möjligheter inte utnyttjades.
Den tredje gruppen bestod av lärare med ett reflekterande grepp. De här lärarna såg föräldrakommunikationen som en möjlighet till ökad förståelse och även till egen professionell utveckling. De observerade sig själva kritiskt och strävade efter att förstå olika parter och definiera en gemensam, delad grogrund.
Enligt Orell var den tredje gruppen i största samklang med samhällsdirektiven.
Föräldrarna önskar tydlighet
Vad säger då föräldrarna om detta? Vi talade med några föräldrar som hade mellan två och tre barn var och erfarenhet från många låg- och högstadier i Helsingforstrakten.
Andrea Brandão gillade skarpt barnens lågstadieskola, där värdena var kända och samarbetet jättebra. Skillnaden är stor till högstadierna, där samarbetets art varierade stort från den ena skolan och läraren till den andra. Lärarna såg väldigt olika på sin roll som lärare. Allt kändes plötsligt också ganska opersonligt och elevernas gruppidentitet betonades mer än själva individen.
En annan förälder, som önskar förbli anonym på grund av känsligt ämne, säger att coronaläget försvårat kommunikationen och samarbetet särskilt i de fall, där det finns mer komplicerade och svåra situationer som borde redas ut.
Den naturliga kontakten har blivit mindre. Men vissa lärare är bra på att hålla föräldrarna uppdaterade via Wilma.
Eva Funck gillar särskilt de samtal i förskolan och lågstadiet som fokuserat på barnet som helhet och kretsat mindre kring skolframgång. Men Funck har förståelse för att skolframgången tar mer plats på de högre klasserna – hennes äldsta går först på femman. Hon minns ännu en lärare som såg på samarbetet mellan hem och skola som en hängmatta, där läraren håller i ena ändan och föräldern i den andra. Om de inte samarbetar trillar barnet.
Anna Solovjew-Wartiovaara skulle gärna höra mer om till synes vardagliga händelser och känslor men klarar själv inte av att delta mer i samarbetet, då hon har ett krävande jobb.
Tillbaka till Minna Orell. Familjer i Finland ser olika ut på grund av förmögenhet, boende, etnicitet och utbildning, men också värde-ringarna, intressena, kunskapen och färdigheterna ser olika ut. Därför kan inte alla dras över en kam. Ska man samarbeta som fostrare måste dessa saker diskuteras i det öppna, bli uttalade, säger Orell.
En positiv följd av coronan har enligt henne varit en gemensam, offentlig diskussion om olika typers familjer och olika livssituationer.
Text: Nina Winquist, Foto: Istock
Tidningen Hem och Skola 2/2021
