Varje morgon när han hoppar av tåget ser han sig om. Är vägen tom? Den två kilometer långa vägen till skolan är lång.
Plötsligt dyker han upp, pojken som han vill undvika. Ibland kommer det en spark. Ibland ett slag. Ibland ingenting. Man vet aldrig.
Efter lektionerna drar han fötterna efter sig. Försöker göra rasten så kort som möjligt.
På sjuan tänker han att nionde klass och vårfesten som markerar Slutet kanske ändå inte är så långt borta. Kanske det går fort. Kanske det inte är så farligt.
Han försöker se glad ut. Han skrattar bort saken. Han försöker gömma rädslan och sårbarheten. Han är också arg på sig själv för att han inte slår tillbaka. Men han vet inte vad det skulle leda till. Eller jo, han vet.
Det är inte så att lärare inte ser. Det finns vuxna som ser. En gång tar en lärare honom åt sidan och frågar: Har du funderat på att det kanske beror på dig, att du borde vara på ett annat sätt?
Det har han nog gjort. Men han vill vara sig själv. Och kanske det snart tar slut.
Mobbning i skolan är ett enormt problem för det barn som råkar ut för det. Fast någon säger att det blir bättre känns det omöjligt att tro att det ska kunna bli så.
Man håller det för sig själv för att få det att försvinna. Det som inte uttalas högt kanske inte finns på riktigt. Det är ett svårt problem att ta tag i. Det är svårt för den som mobbas, det kan vara svårt för läraren, det kan vara svårt för föräldern som inte känner till det. Och jo, det är svårt också för den som mobbar.
Det talas mycket om lärarnas ansvar. Det är avgörande. De har ansvar för skolan som arbetsplats. Men det är också mycket vi föräldrar kan göra. Föräldranätverket runt skolan är just det, ett nätverk. Ett skyddsnät som skapar stabilitet och trygghet.
Om vi föräldrar känner varandra känner vi också barnen. Då är det lättare att fråga hur någon mår, hur det går för Markus eller Maria. Därför är det arbete som Hem och Skola gör viktigt också i förebyggande syfte. Det kan på ett avgörande sätt bidra till att skolan är en trygg plats för alla barn.
I det arbete jag har är det lätt att se det ansvar vi föräldrar har. Vi definierar nivån på diskussionen i samhället. Om vi förenklar och förklenar, om vi låter förstå att man kan attackera det som är annorlunda eller främmande. Om vi antyder att det hör till vanlig diskussionskutym att gå åt personer på grund av etnisk tillhörighet, någon egenhet eller egenskap, är loppet kört innan det ens börjat. Då kan vi inte heller förvänta oss att våra barn ska respektera varandra och visa empati.
Men tillbaka till pojken i berättelsen. Pojken, som var jag, blev trygg till slut. Det blev bättre, mycket bättre. Men för alla slutar det inte bra. Därför är det allas vårt ansvar att se och reagera.
Anders Adlercreutz
ordförande för Hem och Skola
Tidningen Hem och Skola 4/2020
