Tillbaka

Viktigt för barn att få prata om coronakrisen

Hur reagerar dagisbarn då vardagen förändras? Jo, de tar till sitt främsta verktyg, leken. Samtidigt har de frågor, funderingar och känner kanske oro. Därför är det viktigt att vuxna tar barns behov av att uttrycka sig kring coronakrisen på allvar, visar ny forskning.

– Det intressanta är hur barnen kommer att minnas den här tiden, säger Mia Heikkilä, biträdande professor i småbarnspedagogik vid Åbo Akademi.

– I situationer som den här behöver vi vuxna kunna hantera barnens reaktioner på ett konstruktivt sätt och uppmuntra dem att uttrycka sig så att skadan av att ta del av så mycket oro och rädsla blir så liten som möjligt. Nu då jag tänker på undersökningen i efterhand känns resultatet fortfarande intressant och det ger en tydlig bild av hur barn fungerar, säger Heikkilä.

Tidn Hem o Skola 4_20


Hon reagerade snabbt när samhället i våras började stänga ner olika funktioner. Barnen drabbades hårt, men barnens perspektiv kom inte alls fram i beslutsfattandet. Heikkilä tog snabbt initiativ till en undersökning för att ta reda på hur barn i dagis- och förskoleåldern uppfattade coronautbrottet, och på vilket sätt de uttryckte sig kring coronaviruset. Undersökningen gjordes på daghem i Finland och Sverige.

Barn engagerar sig på sitt sätt
Resultaten visade att barn vill och kan delta aktivt i det som händer. Forskarna konstaterade att man kunde kategorisera barnens reaktioner i fyra huvudsakliga teman: hälsa, förändrade rutiner, existentiella frågor och omsorg om andra, och slutligen humor och lek.
Heikkilä hoppas att resultatet ska kunna bidra till att ge personal inom daghem och förskola kunskap om hur man kan förstå barns sätt att delta i förhållande till den rådande samhällskrisen.
– Vi märkte att det var vanligt att barnen undrade varför man inte får göra som man vanligen gör. Varför får man till exempel inte besöka simhallen, eller varför är alla barn inte på dagis som de brukar? För att hantera det nya tar barnen till leken, det främsta verktyg de har. Vi kunde höra från personalen att barnen gärna instruerade varandra hur man tvättar händerna och lekte lekar som coronatafatt och doktor, berättar Heikkilä.

Barnens funderingar kring existentiella frågor blev också väldigt framträdande. Barnen funderade över livet och döden, men också över riskgrupperna. Varför går det plötsligt inte att träffa farmor och farfar?

Barnens funderingar kring existentiella frågor blev också väldigt framträdande. Barnen funderade över livet och döden, men också över . Varför går det plötsligt inte att träffa farmor och farfar?
– Någonstans tänker jag att det blir lite som en sorg, samtidigt som det blir en oro eller frustration över att inte få göra som man brukar. Barnen undrade ofta om distanseringen betydde att mor- eller farföräldrar skulle få corona och dö, vilket klart visar på ett konsekvenstänkande. Det här är samma känslor som barn känner då det klarnar att de heller inte får träffa kompisar som vanligt. Barnen blir liksom bestulna på sitt sammanhang. Vi människor är sociala och vill vara tillsammans, barn är inte annorlunda.

Tidn Hem och Skola 4_20
Då vardagen förändras väcks frågor även hos barn och då är det viktigt att vuxna är lyhörda. Foto: Catrin Sandvik

På de vuxnas ansvar
Förmågan att anpassa sig till nya situationer och hantera motgångar kallas resiliens. Den här förmågan är väldigt viktig för barn som har få verktyg att ta till i ovana situationer.
– Vi behöver fundera över hur barn får möjligheten att uttrycka sig, om de tas på allvar i det de säger och hur vi ska få barnen att känna att de är del av ett sammanhang. Också vi vuxna tycker att det är tråkigt och oroande att inte få gå till jobbet, men vi har mekanismer för att hantera sådana känslor. Det har inte barn på samma sätt. Bara för att barn inte kan uttrycka sig som vi betyder det inte att de inte funderar, tänker och analyserar, för det gör de. Barn förstår ofta mera än vi tror, men om de inte får information skapar de sina egna sanningar och risken är då att det blir fel, vilket i sin tur kan resultera i att de börjar känna oro, säger Heikkilä.

Om situationen upprepar sig och daghem och skolor stängs ner igen, vad ska vi göra då?
– Jag tror att vi behöver läsa på, tänka och förstå hur barn fungerar. Vi behöver tänka på hur vi kan kompensera det sociala bortfallet, kanske genom att träffas digitalt eller i väldigt små grupper utomhus. Vi vuxna måste minnas att det är vi som har ansvaret för barnen, det är vi som måste prioritera deras sociala sammanhang och sätta våra egna förehavanden till sidan. Det känns lite som om de svagaste i samhället, barn och äldre, får ta den hårdaste smällen av restriktionerna, säger Mia Heikkilä.

Text: Catrin Sandvik

Tidningen Hem och Skola 4/2020