Bedömningen påverkar starkt vår bild av oss själva. Vi kan uppleva den oberättigad och felaktig, men så småningom internaliserar vi andras bedömning av oss och tron på vår egen självskattning avtar. Hur kan jag som förälder stödja mitt barns tro på kraften av ”ännu”? Det vill säga det som Carol Dweck kallar mindset. Personer som tror på sin förmåga att lära sig, trots att något känns svårt just nu, har påvisats klara sig bättre i livet på många olika plan. Medan personer som tror att förmågan är en given egenskap inte är motiverade att jobba lika hårt för att bli bättre, eftersom de inte tror de kan bli det. Jag tänker då hur bedömningen i skolan lätt klassificerar barnen i olika grupper: de som är bra på matematik, de som har ett gott språk, de som gärna tar till orda i klassen, de som är snabba på att springa, de som kan rita osv. Vare sig vi vill det eller inte är de här bedömningarna något som följer med oss i livet, på gott och på ont.
Läroplanen lyfter upp vikten av att alla barn ska känna sig kompetenta och delaktiga i sitt lärande. Men hur ska jag som förälder stödja dem, då jag knappt förstår hela bedömningsmodellen som tillämpas i skolorna i dag? Jag har ju vuxit upp med en modell där slutbetyget var medeltalet av provvitsorden under läsåret. Vad jag gjorde utöver det spelade mindre roll. Förvisso kunde jag ana mig till att gott uppförande kunde höja vitsorden lite också i själva skolämnena. Det visar hur viktigt det är med tydliga bedömningskriterier och rättvis bedömning i skolan. Personligen tycker jag flera ämnen kunde bedömas på en skala från ”har inte försökt” till ”har gjort sitt bästa”, själva prestationen spelar mindre roll bara man lärt sig arbetssätten. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att själva bedömningen (den formativa, summativa, verbala eller numerära) bara är en liten del av det hela. De känslor som bedömningen väcker får man oftast klara av att hantera på egen hand. Och känslorna finns med i allt lärande. Som förälder har jag inget behov av att lägga mig i hurdant vitsord mitt barn får, men jag behöver verktyg för att hantera de känslor bedömningen oundvikligen medför så att jag kan stödja mitt barn i att utvecklas till en kompetent individ som tror på sin förmåga att kunna lära sig.
Katarina Perander-Norrgård
förälder och rådgivare på Förbundet Hem och Skola
Tidningen Hem och Skola 4/2019
