Vi är säkra på att det finns barnfamiljer någonstans som skulle trivas här. Men vi behöver nå ut till dem. Att förlora skolan skulle vara en katastrof för vårt lilla samhälle, säger Rosalabon Hanna Vuorio-Wilson.
Det första man lägger märke till när man kör längs de krokiga skogsvägarna ute på Hitis-Rosala är att alla bilister som kommer emot hälsar.
‒ Välkommen till skärgården, säger Hanna Vuorio-Wilson med ett leende.
Vi har kommit för att besöka Hitis-Rosala skola. Klasslärare Sanna Järf tar emot och visar runt. Åtta elever fördelade på sex årskurser samsas om en rymlig skolsal. Järf är skolans enda lärare, till sin hjälp har hon en skolgångshandledare.
‒ Vår skolvardag ser förstås lite annorlunda ut än i en större skola. Här sker oftast väldigt många saker samtidigt. Vi har ofta till och med tre olika ämnen samtidigt, och eleverna lär sig snabbt ta ansvar för sitt skolarbete och arbeta självständigt. Dessutom hjälper de äldre eleverna de yngre. Det är en positiv skolkultur på många sätt.
‒ Ibland händer det förstås att det står tre elever och rycker mig i ärmen samtidigt, en som behöver hjälp med historian, en annan som behöver hjälp med matematiken och en tredje som vill ha hjälp med modersmålet. Men för det mesta fungerar det ganska bra. De som besöker oss reagerar dessutom ofta över att vi har så lugnt i klassen, säger Järf.
Hanna Vuorio-Wilson som själv har två barn i skolåldern håller med om att byskolan har många fördelar.
‒ Det är klart att här uppstår problem ibland som i alla andra skolor. Men barn som går i en liten skola som den här har ändå en väldigt trygg vardag. Vi har ingen mobbning och de vuxna har tid för varje barn, och barnen tar ansvar för varandra.
Oviss framtid
Just nu ser framtiden osäker ut för Hitis–Rosala skola. För tillfället har skolan åtta elever, och utan inflyttning kommer elevantalet om några år att vara nere i tre. De senaste fem åren har inga barn fötts på öarna.
Sanna Järf framhåller att skolan alltid har varit liten, men menar att det inte behövs särskilt många barn för att verksamheten ska vara ändamålsenlig.
‒ Runt tio elever skulle vara en tillräcklig mängd så barnen trivs och kvaliteten på undervisningen är god. Med tre ele-ver fungerar det inte riktigt längre. Då kvarstår alternativen hemundervisning eller en timmes resa med färja och buss till närmaste skola i Dalsbruk.
Det är inte bara barnfamiljerna, utan hela ön som oroar sig för byskolan.
Just nu ser framtiden osäker ut för Hitis–Rosala skola. För tillfället har skolan åtta elever, och utan inflyttning kommer elevantalet om några år att vara nere i tre. De senaste fem åren har inga barn fötts på öarna.
‒ Ett fungerande samhälle behöver vissa tjänster och verksamheter. De behöver inte vara så stora och omfattande, men de ska finnas. Skolan är en av de kärnverksamheter som håller en by levande, säger Hanna Vuorio-Wilson.
‒ Det finns många rikedomar här, kulturellt och kunskapsmässigt, som man går miste om i fall inte skärgården är bebodd. Finland blir ett tråkigt land utan en levande glesbygd. Det är inte bara en förlust för skärgårdsborna, utan för alla, säger hon.
Väntar på hyresgäster
I och med att barnläget såg alarmerande ut för skolans överlevnad höll byborna i våras ett krismöte för att bolla idéer om hur man kunde locka till sig fler barnfamiljer.
‒ Problemen med avfolkning i skärgården är många. Men en konkret orsak är brist på bostäder, förklarar Vuorio-Wilson. Det är bristen på hyresbostäder på öarna och fastigheter är sällan till salu, då ofta till sommarstugepris.
En idé som byborna kläckte var att be kommunen om tillstånd att hyra ut det gamla sekelskifteshuset som hittills hyst förskolan. Kimitoöns kommun gav förslaget grönt ljus, och förskolan flyttade in med skolan där det finns gott om utrymme för alla.
Vi får kika in i det gula trähuset som ligger bara ett stenkast från Hitis-Rosala skola. Det är ett stämningsfullt gammalt hus, med knarrande golv och kaminer i flera rum.
‒ Vi tror ju att det finns familjer någonstans som skulle trivas här. Vi behöver bara nå ut till dem, säger Vuorio-Wilson.
Hanna Vuorio-Wilson är själv uppvuxen- i Vanda men tillbringade alla sina barndoms-somrar på Hitis. Sedan 18 år tillbaka är hon och hennes familj fast bosatt i Rosala.
‒ Det passar inte alla att leva så här. Samtidigt har vi en varm byagemenskap där alla känner alla, och tar hand om varandra. Här ute knackar vi spontant på hos grannen för en kaffekopp!
Tidningen Hem och Skola 3/2019. Text och foto: Pamela Friström
